Det är upprorsstämning i Nordafrika, medborgarna i Tunisien och Egypten verkar ha tröttnat på den politiska ofriheten och de tröga demokratiprocesserna.
Regionen präglas av envåldshärskare, oavsett om de kallar sig shejk eller president så har de ytterst sällan fått makten från folket via allmänna val. Och när ett folk lever i ofrihet är det blott en tidsfråga innan de gör uppror.
Nästan alla revolutioner startas av studenter eller andra missnöjda radikala grupper. Upploppen och demonstrationerna böljar fram och tillbaka under en tid, innan riktningen och målet konkretiseras.
Vid ett givet tillfälle uppenbarar sig nästan alltid en ledare.
Det handlar ofta om en landsman som levt i exil. Jämför med Lenin under ryska revolutionen, eller med Khomeini vid revolten i Iran. Bägge levde under några år i Schweiz, och när de märkte att läget i hemlandet drastistiskt förändrades återvände de för att styra det folkliga upproret i sin riktning.
Det folkliga missnöjet mot Shahen i Iran ledde till en konservativ religiös statsmakt. Kanske var det inte riktigt det som de radikala studenterna som startade upproret väntade sig. Och missnöjet mot tsaren lede till historiens vidrigaste politiska experiment där miljoner människor miste livet på grund av sin klasstillhörighet eller sina åsikter.
Friheten kostar. Det bör varje frihetskämpe vara medveten om. Och historien har lärt oss att vara misstänksamma mot hemvändande landsmän med hastigt hopskramlad hjältestatus och gloria.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Tunisien, Egypten Nordafrika, demokrati, revolution
