Jag själv, och en rad andra bloggare och debattörer, menar att morgondagens politiska strid inte handlar om vänster eller höger – utan om de som vill skapa en allt större och svullnare statsmakt, och de som vill minska dess befogenheter.
Det handlar knappast om någon slags förtäckt anarkism, utan om folk som är less på överstatliga regleringar och onödiga lagar som lanseras i parti och minut, byråkrati, övervakning, registrering, bailouts, nationaliseringar och smutsigt spel bakom kulisserna. Politikerna är inte nödvändigtvis våra vänner, de ser till sitt eget bästa, och har uppenbarligen en agenda bortom den som karaktäriseras av att all makt utgår från folket.
Vi har också sett att både socialister, konservativa och socialliberaler är fenomenala på att lägga sig i medborgarnas privata förehavanden; det regleras och förstatligas i bägge de politiska lägren, det är bara den politiska jargongen som skiljer.
Till de senare klavertrampen hör USA:s övervaknings- och undantagslagar efter 9-11, som snällt kopieras av andra västländer. Samt förstatligandet av den amerikanska bolånemarknaden, något som rullades ut långt före finanskrisen och var en av dess direkta orsaker. För den som är intresserad handlar det om USA Patriot Act, Community Reinvestment Act, ECHELON-projektet mm.
Den amerikanska teapartyrörelsen är en motkraft, även om den är spretig och ibland hemvist åt både knäppskallar och konspirationsteoretiker. Även det europeiska EU-motståndet, framförallt från brittisk håll kan räknas dit. Icke att förglömma alla knutna händer i fickorna på miljontals medborgare som irriterar sig på på den politiska soppan.
Nå, om staten övervakar oss så bör väl vi övervaka dem? Så tänkte kanske personerna bakom Wikileaks, vars många avslöjanden skapat ett stort tumult världen över. Och än har bara en del av dokumenten analyserats och publicerats av media. Nu kräver politikerna hårdare tag mot personer som avslöjar statens interna affärer, vilket i och för sig kan skapa ett slutnare samhälle.
Men är något som Wikileaksaffären lärt oss så är det att även den starkaste kedja har en svag länk. Inom de mångtusenhövdade statliga förvaltningarna och myndigheterna så finns det alltid något som tröttnar på skumraskaffärerna och går till t.ex Wikileaks. Det handlar om en slags självsanering, underbyggt av det märkliga och lite bortglömda karaktärsdraget som kallas för samvete.
Matchen mellan den stora staten och medborgarna leds fortfarande av staten, men medborgarna fick en stenhård boll i krysset för några veckor sedan, och det svider, svider för de som vill bygga stängsel och övervakningskameror runt hela planen och insluta hela härligheten i armerad betong.
Som alla andra politiska dumheter är storstatsbyggandet dömt att misslyckas, men det kommer att ta tid för oss att inse hur illa det är ställt, och därefter göra något åt saken.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, wikileaks, staten, stat
