Under det senaste decenniet har vänstern transformerats till ett säreget sällskap; deras politiska kultur förefaller alltmer bisarr och världsfrånvänd.
Vi ser genuscertifierade toaletter, dussintals olika kön, ekivoka karnevaler, vit skuld, postkolonialism, samt nya ord som ”hen”. Och man försöker ivrigt att normalisera alla påfund, som om det vore intressanta och viktiga uttryck för samhället. Men bakom alla dessa burleskerier står det nästan alltid personer som lutar starkt åt vänster.
Det liberala jämställdhetstanken har kapats och missbrukats till oigenkännlighet – istället för att verka för lika förutsättningar mellan människor – så försöker man numera kompensera, kvotera och omfördela.
Istället för samverkan och samvaro så förespråkas allt oftare ”säkra rum”, och avskilda aktiviteter baserat på kön, sexuell läggning eller hudfärg. Pluralism och yttrandefrihet har ersatts av auktoritetstro samt misstänksamhet och förakt mot oliktänkare. Man jagar avvikare, och lämnar ut deras hemadresser offentligt, tar kontakt med arbetsgivare och försöker aktivt fördärva deras karriärer och liv.
De arbetar mot systemisk rasism, strukturell diskriminering, stereotyper, klimatförändringar osv. Och mycket av detta är luddigt, systemisk rasism är inte samma sak som rasism, och det är inte helt lätt att påvisa. Kanske är det så att när vi uppnår en allt högre grad av rättvisa och likabehandling i ett land, så måste man uppfinna nya orättvisor för att hålla kampen levande, eller för att rädda rörelsen? Åtminstone så var det den ursprungliga avsikten.
En av de mer bisarra tankarna handlar om att vita medborgare i USA borde kompensera svarta medborgare för eventuella orättfärdigheter som de vitas förfäder begick för ca 150 år sedan, i samband med slaveriet i Sydstaterna.
Här finns en hel del logiska vurpor. Och många sansade personer försöker bena ut det hela, och förklara på logisk grund varför tankegången är fel. Härigenom hoppas man på att motståndarsidan ska förstå, och slutligen besinna sig.
Frågan är om det är rätt väg att gå? Varför inte bara kalla det för strunt? Varför ens bry sig? Alla har i och för sig rätt till en åsikt, men inte rätten att bli tagna på allvar.
Jag har själv deltagit i den här leken så många gånger, förmodligen tröttar jag ut mina stackars läsare. Och jag försöker förklara varför vänstern har fel, och går till botten med deras tänkande. Samtidigt så inser vi allt tydligare att detta träsk inte har någon botten.
Bilden har under senare åt blivit allt tydligare. Sanningen är den att kompensations- och kränkthetspolitiken är ett effektivt sätt att skaffa makt, och hålla motståndarna i schack. Här finns inte längre några ambitioner att verka gott. Det är länge sedan förbi. Strävan efter makt och dominans har lockat fram det sämsta hos både aktivister, media och politiker, med ökad folklig misstro mot etablissemanget som följd.
Den s.k woke- och cancel-kulturen är en politisk formel för att främja vissa grupper i samhället, och inte nödvändigtvis de som står på barrikaderna. I bakgrunden lurar ett antal företag och organisationer, som inte drar sig för att avlöna aktivister och demonstranter, vilka utgör villiga verktyg för att påtvinga oss andra ett specifikt samhällsklimat. Omstörtarna och finansiärerna lever i ett slags osunt beroendeförhållande till varandra. Alla sitter och väntar på att nästa globala cykliska mediala massrörelse ska ta fart.
Det finns inget gott eller rättvist i detta längre, den kampen är för länge sedan avgjord. Nu använder skickliga marknadsförare och spinndoktorer våra blödiga sinnen för att driva igenom skickligt utformad propaganda. Det finns ingen global konspiration, däremot en mängd olika aktörer som ibland samarbetar och ibland inte, då de upptäckt att sociala och andra medier utgör ett ypperligt verktyg för att styra folkskocken. Det finns uppenbarligen stora pengar att tjäna genom att valla oss från den ena kvasihändelsen till den andra. Och tvinga oss till engagemang, och att tycka något.
