Whiggismen och den klassiska liberalismen uppstod under 1600-1700-talen och var en köpmannaideologi. Det är därför den i Sverige kallas borgerlig, ty det var städernas borgare/köpmän som ville ha lägre skatter, tullar och samma rättigheter som tidigare adeln och prästerskapet åtnjöt. Likhet inför lagen, yttrandefrihet, mötesfrihet och kritik mot autoritära krafter som staten och kyrkan var tillika viktiga inslag.
Men i grund och botten handlade det om att göra goda affärer. Överheten skulle inte tillåtas begränsa marknaden, folk skulle få göra affärer, sälja och köpa friare än tidigare. Dessa tankar kom till Sverige på allvar i mitten av 1800-talet, ofta benämnt laissez-faire-politiken.
Nu kunde man plötsligt öppna handelsbodar och marknadsplatser runt om i landet. Dessa aktiviteter var tidigare begränsade till städerna, så att statsmaktens funktionärer kunde utöva kontroll över vad som såldes och köptes, och beskatta transaktionerna.
Genom friare handel och enklare försörjningsmöjligheter skapades det svenska undret, från ett fattigt bondeland 1850, till ett av världens rikaste länder 1950. Resan tog knappt 100 år, och berodde till stor del på den nya ideologin som tillät folks kreativa krafter att komma till utlopp. Och många av landets storföretag skapades under den här perioden, vilka fortfarande är dominerande.
Under den här perioden förändrades emellertid liberalismen, den tog ett allt större socialt ansvar, och det som vi idag kallar för socialliberalism såg dagens ljus. Begrepp som mänskliga rättigheter, grundtrygghet och socialt ansvar blev plötsligt på modet.
Ideologin blev förmodligen påverkad av de stora folkförflyttningarna som skedde under den industriella revolutionen, där hundratusentals människor lämnade landsbygden i förmån för städerna, där de levde enkelt i snabbt uppbyggda förortsområden. Dessa områden kunde te sig tämligen miserabla. Mot detta reagerade även dåtidens socialister. De menade att fabrikörerna utnyttjade arbetarna, och att denna nya arbetarklass skulle resa sig och revoltera mot industriägarna.
Men levnadsstandarden ökade snabbt, arbetarna blev snart medelklass och många kunde köpa eller hyra bättre boenden. Och viljan till revolution avtog.
De små och ständiga förbättringarnas politik tog över, i form av socialdemokrati och socialliberalism, som närmast tävlade med varandra om småfolkens gunst. Nu såg statliga sjukförsäkringar, barnbidrag och arbetslöshetsförsäkringar dagens ljus. Tidigare hade detta sköts av kooperativ och fackföreningar, men nu tog staten över.
Den stora staten växte. Från att ha utgjort ett slags grundskydd mot fattigdom och elände, så lade sig snart staten i livets alla områden. Och skatterna ökade och blev fler, alla dessa reformer skulle ju finansieras på något sätt. Inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, moms, reavinstskatt etc etc. Och skatten blev också ett instrument för moralisk påverkan, där vi har tobaksskatt, alkoholskatt, bensinskatt etc. Folket skulle genom beskattning påverkas att minska vissa inköp, och därmed ledas in på rätt väg. Eller rättare sagt, den väg som statsmakten och dess tjänstemän ansåg vara rätt.
Under 1950-talet tröttnade många frihetliga personer på socialliberalismens klåfingrighet, och en ny ideologi föddes – ofta kallat nyliberalism, libertarianism etc. Nu ville man delvis tillbaka till den gamla klassiska liberalismen, med lägre skatter, frihandel och privata alternativ. Kanske var det Milton Friedman som var den nya liberalismens främsta och mest kände förkämpe, även om vi bör nämna Ludwig von Mises, och den politiske idéfilosofen Ayan Rand.
Tyvärr behöll nyliberalismen stora delar av socialliberalismens progressiva idévärld. Man gick inte tillbaka och återigen blev en köpmannaideologi, istället blev det en blandning av två olika världar. Frihandel var viktigt inte enbart för att gynna våra affärer, utan även för att skänka välstånd till fattigare länder. Vi tillät oss att sänka tullarna mot fattigare länder och bjöd in dem, även om vi själva inte blev inbjudna till deras marknader, som exempelvis i Kina.
Nyliberalerna trodde också på öppna gränser, detta skulle bidra till att arbetare sökte sig till produktiva länder, och där bidrog till en bättre ekonomi. Kanske förutsåg de inte dagens massmigration som ofta drevs av bidrag och statliga ersättningar? Det blev tillika en enorm överbelastning på den inhemska infrastrukturen och kulturen. Och vad hände med länderna som migranterna lämnade, hur skulle de utvecklas när så många invånare försvann? Idag framstår massmigrationen snarare som ett jättelikt progressivt socialt experiment än något som ekonomiskt gynnar oss.
För att skapa en frihetlig ideologi för framtiden så bör vi åter igen söka oss tillbaka till den köpmannaideologi där allt började. Vi måste tänka mer på oss själva, och sluta tro att vi kan frälsa och hjälpa hela världen. Mer av egoism och självförverkligande – än självuppoffring för det gemensammas bästa. Vi kan inte hjälpa alla, och vi måste börja tro på att andra länder faktiskt kan klara sig själva utan vår hjälp.
En stat bör framförallt gynna sina egna medborgare, vad är det annars för mening med att vara del i ett land? De som har slitit hårt för att skapa samhället bör tillika åtnjuta det. Produktiva medborgare ska inte degraderas till skatteboskap, för att försörja politikernas svällande experimentlusta.
Istället för en nihilistisk, autistisk progressiv nyliberalism, så ser jag en mer medveten praktisk klassisk liberalism, som alltid frågar sig: -Vad tjänar jag på detta? Är detta bra för mig och mitt samhälle?
