Det finns en mängd olika teorier om hur Romarriket gick under. Även en ekonomisk förklaringsmodell, som är förvånansvärt lättbegriplig jämfört med andra teorier. Kejsarna respekterade inte marknadsekonomin. Från att ha haft en relativt fri ekonomi så slog man undan försörjningen för många bönder och småföretagare, gjorde dem till bidragsberoende drönare. Bröd och skådespel bjöds det på, men inga incitament till hederligt arbete. Och de få som fortfarande arbetade klämdes åt ytterligare, med ständigt höjda skatter, krånglig byråkrati, enorm inflation och ofrihet. När barbarerna till slut red in i Rom sågs de närmast som befriare.
Vi inser än idag att de som ska styra och förvalta landet bör ha väldigt goda kunskaper i ekonomi. Finns det ingen förståelse för hur samhället fungerar ur ett ekonomiskt perspektiv så kommer man att misslyckas för eller senare. Kunskaper om marknaden kombineras gärna med goda kunskaper om hur människor beter sig, vad de har för drivkrafter och mål i sina liv.
Kanske är det ingen slump att marknadsekonomi och tanken om människans frihet skapat några av de rikaste och mest kulturellt utvecklade samhällena vi hittills skådat.
Politiker må ha djupa kunskaper i juridik, filosofi, organisation, ledarskap, diplomati, konflikthantering etc – men har de ingen känsla för ekonomi så faller det mesta tungt till marken.
Det är krämarpolitiken och köpmannaväldet som skapat våra rikedomar. Sedan finns det folk som vill stjäla dessa pengar, omfördela och stöpa om i samhällsomstörtande anda. Men de har ingen aning om hur pengarna ursprungligen tjänades ihop, och hur man gör om konststycket. Och när de konfiskerade pengarna tar slut, så är också socialismen slut.
Därför är det lätt att stå på barrikaderna och skrika sig hes om oförrätter, orättvisa och utsugning. När man egentligen inte har en aning om vart rikedomarna – som man så gärna vill konfiskera – kommer ifrån, hur de tjänades ihop, och vad som driver utvecklingen.
Tyvärr är vårt politiska system inte särskilt anpassat för att locka duktiga ekonomer, de gör sig en bättre karriär i näringslivet. Och det handlar inte bara om pengar och lön, utan om känslan av att göra något meningsfullt. Politik anses inte längre vara en meningsfull syssla. Den har övertagits av politrukerna, sofisterna, snickesnackarna, ordvrängarna och lögnhalsarna. Och snart hamnar vi i samma situation som det gamla romarriket, om vi inte redan är där.
