Det är allt fler som inser att teorierna om global uppvärmning kan leda till fullskalig despotism. För att rädda jorden från koldioxidutsläppen så förespråkar somliga en övergripande myndighet som styr och ställer med våra resurser och hur de nyttjas. Detta system brukar ofta kallas för kommunism eller socialism. Och det slutar alltid illa, men det hindrar inte förespråkarna från att ännu en gång vilja prova.
Den allmänbildade medborgaren har mycket riktigt noterat att många miljövänner politiskt sett är väldigt röda. Kommunismens död i samband med murens fall i början på 1990-talet var möjligen en smula överdriven. Istället delades den upp två andra delrörelser, miljörörelsen och genusteoretikerna. Nu kunde man fortsätta med ett liknande budskap delvis förklätt till något annat.
Och alla dessa arma medborgare som lider av svår klimatångest. De ställer bilen, cyklar i ur och skur, och kritiserar grannen för att hon flyger till Thailand. De slutar äta kött, och får i sig färre proteiner, vilket i längden kan vara skadligt för kroppen, om man inte ersätter de animaliska produkterna med rätt sorts alternativ. De använder till och med sina barn i propagandaspelet.
Men ska vi inte oroa oss? Finns det inget klimathot?
Jag tänker inte gå in på det spåret, mycket har redan sagts om detta, och var och en kan själva välja religiös inriktning. Men en sak som kan vara intressant är att se om Al Gores film An inconvenient truth från 2006. Filmen har inte åldrats särskilt väl. Få av de överdrivna profetiorna har slagit in, och vi inser hur otroligt överdrivet miljörörelsen arbetar, och hur de skrämmer medborgarna, för att skapa just den ångest som kan leda in oss i fördärvet.
