Johan Norberg utvecklar tesen om ursprunget till finanskrisen. Han är givetvis mer insatt än jag, och beskriver det hela bättre.
Den amerikanska staten skapar bolåneinstitutet Fannie och Freddie, ger dem särskilda privilegier, så att de snart tar kontroll över bolånemarknaden. Staten hjälper krisande bolag, och tvingar banker att låna ut till folk som inte kan betala, och tillåter bankerna att sälja och omförpacka dåliga lån. Fed chocksänker räntan för att få igång ekonomin efter 2001.
Till detta kan också adderas att man numera inte räknar inflationen efter gamla hederliga normer, samt att irakkriget och återuppbyggandet skapat enorma läckor i statskassan.
Det är närmast ett recept på hur man skapar ekonomisk kaos.
Vad blir då effekten av allt detta?
Flera länders regeringar kommer säkerligen att gå in med krispaket, hjälpa banker, finansintitut och andra som är på fallrepet. Banden mellan stat och näringsliv stärks. Politikerna kommer kanske även fortsättningsvis att ha synpunkter på hur verksamheten bedrivs? Man lägger grunden för ministerstyre och kommandoekonomi. Låt det sedan gå några år, fler kriser och fler bubblor, och fler statliga hjälppaket och övertaganden. Detta i kombination med allt fler och skarpare integritetskränkande lagar (á la FRA) kan utan tvekan leda till ett samhälle som många skulle kalla totalitärt, eller t o m fascistiskt.
Och allt detta föds ur statlig välvilja, kalla det omtanke, en vilja att skapa stabil ekonomi, jobb och bostäder åt alla. Givetvis är våra folkvalda medvetna om att deras makt stärks på kuppen, men säg den politiker som tackar nej till mer makt?
Var tog den giriga, egoistiska kapitalismen vägen? Egenintresset, ansvaret, och vetskapen om att dåliga affärer straffar sig. Nej, det duger inte med så krassa värderingar, de goda övertalade oss, och låste in oss i en bur med sidenfoder och á la carte meny.
Att kalla den här soppan för marknadsekonomi är ett hån.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, krisen, finanskrisen, ekonomi
