Jag konstaterade i mitt förra inlägg att klåfingriga politiker gärna manipulerar de markadsekonomiska krafterna, ändrar dess spelregler. Men när det krisar – ja, då skyller man ändå på marknaden. Varför denna drift att reglera och tygla näringslivet? Det blir ju inte bättre?
Vi kan nog konstatera, utan att göra alltför långa filosofiska utläggningar, att varken politiker eller kapitalister är goda eller onda heller för den delen. Alla människor har sina svagheter och sina styrkor, och det går knappast att klumpa ihop eller skapa en kategori människor och tilldela dem generella egenskaper.
Både politiker och kapitalister kan klanta till det, ingen är ofelbar. Vad vi ser är emellertid ett antal politiker (både vänster och höger) som menar att näringslivet måste övervakas, regleras och stödjas i tider av kris. Politikerna sätter sig över marknadens spelregler, och tror att deras inblandning är avgörande för samhällsutvecklingen. Trots denna inblandning ser vi lågkonjunkturer, finansiella kriser och ekonomiska problem. Fenomen som vi förmodligen skulle haft även om politikerna höll fingrarna borta.
Så, vad är poängen? Varför lägga sig i? Mildrar politikerna kriserna? Hjälper de företagen? Det finns mängder av exempel på att våra folkvalda gör kriserna värre, från amerikanska subventionerade bolån, krisande bilföretag, återuppbyggnaden av Irak, EU:s jordbrukspolitik, till försvaret av den svenska kronkursen under 90-talet. Om osunda företag och aktörer hela tiden får statlig hjälp finns en risk att bubblan hela tiden blir större. Företagen förväntar sig till slut att staten blandar sig i, ansvaret flyttas från ledningsbordet till regeringen.
Staten och politiken genomlider en kris. Från början av 1800-talet och framåt har statens makt nedmonterats i förmån för den fria medborgaren, vars status hela tiden stärkts. Ju mindre staten blir, desto mer makt får vi. Socialisterna skapade paradoxalt nog ett vapen för storstatsbyggare (etatister) då man skyllde allt elände på marknaden, och kunde på så sätt fortsätta att stärka statens makt. Vi ser förödande exempel på detta i forna Sovjetunionen, Kina mm. Nationalsocialismen var ett annat exempel där klasshatet byttes mot ras, också där flyttades fokus från staten till annat.
Dagens politiker har egentligen inte så mycket att spela med. Det är vi medborgare som bygger företag och skapar resurser, och det är vi som mjölkas på skattepengar för att finansiera politiska visioner. Utan kreativa medborgare, utan kreativt näringsliv så ligger staten risigt till. Och enda sättet att skapa ett gott företagsklimat verkar vara att ge medborgarna så stor frihet som möjligt. En paradox för de politiker som vill stärka sina och statens befogenheter.
Politisk inblandning i näringslivet handlar framförallt om att skapa en starkare statsmakt. Framtidens politiska strid handlar inte om vänster eller höger, utan står mellan de som vill att staten ska ha mycket eller lite makt över våra liv och vardagsbestyr. Och marknadsliberalismen skiljer sig inte särskilt mycket från andra liberala kärnvärden.
Det handrar till syvene och sist om vi ska kunna få gå till torget och sälja våra äpplen, så vi kan köpa morötter eller vice versa. Står det en byråkrat i vägen och vill räkna våra äpplen, ta våra äpplen eller beordra oss att sälja och odla gurkor istället – ja, då är det kört. Det är lika integritetskränkande som att avlyssna våra mail, telefonstamtal eller registrera våra bloggar.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, liberalism, ekonomi, krisen, lågkonjunkturen, finanskrisen
