Varenda gång vi går in i en lågkonjunktur så tappar folk tron på marknaden, och klagar på kapitalismens brister. Därefter går våra politiker in på kammarn och skriver ihop fler och nya regleringar. De agerar ofta som räddare, de hjälper krisande banker, klantiga investerare och olönsamma företag. Staten går in, staten styr upp.
Och staten lägger tyvärr grunden för nästa kris, för nästa lågkonjunktur.
Ordoliberalism är en strömning, med ursprung i Tyskland som betytt mycket för EU:s politik samt den syn på marknaden som många liberaler och allmänborgerliga personer delar. Saxat ur wikipedia:
En utgångspunkt för ordoliberalismen är att konkurrensen tenderar att sättas ur spel på oreglerade marknader genom uppkomsten av karteller, oligopol och monopol (jämför med Adam Smiths konstaterande att närhelst två kapitalister träffas på tu man hand så konspirerar de mot konkurrensen). Därför måste det finnas en stark och interventionistisk statsmakt som med aktiva ingrepp på marknaderna ser till att sunda konkurrensförhållanden upprätthålls. Staten ska också upprätthålla ett stabilt juridiskt ramverk för marknadsaktörerna.
Denna misstro mot marknaden delas även av amerikanska politiker från bägge lägren, som gärna vill påverka t ex bolån och bolånemarknaden, bl a med den goda intentionen att även fattiga medborgare ska kunna ta ett lån och köpa ett hus. Problem uppstår emellertid när räntan går upp och hundratusentals fattiga inte kan betala sina lån. Då finns i USA möjligheten att lämna huset till banken, och vederbörande blir skuldfri. Bankerna och låneinstituten sitter emellertid med svarte petter, eftersom priserna på fastigheter också går ner i samma veva som räntorna går upp, och mängder av ”återlämnade” hus dumpar marknaden.
Vad som händer är att x antal miljarder dollar helt enkelt försvinner. Spårlöst. När dessa skulder/lån förpackas tillsammans med normala lån och säljs vidare på den internationella bankmarknaden ser vi snart en global finansiell kris. Kriget i Irak hjälper givetvis till, det kostar att vara supermakt och världspolis.
Vi ser även att den amerikanska staten pumpar in mängder av pengar i t ex olönsam bilindustri, företag som inte gjort någon vinst sedan Jimmy Carter axlade presidentämbetet. Att utländska företag som etablerar sig i landet får miljardsubventionerär ännu ett utslag av samma kletiga politik.
Politikerna är klåfingriga, men den hjälpande handen blir ofta tyvärr den stjälpande handen. Hur ska företag som gång på gång tillförs miljarder via blodtransfusion åter bli konkurrenskraftiga? Marknadens spelregler sätt ur spel, företag som borde omorganisera, effektivisera erbjuda nya produkter och lösningar kan fortsätta som de alltid ha gjort. Den kreativa förstörelsen sätts delvis ur spel, något som annars är mycket viktigt i en fri marknad. Notan får skattebetalarna stå för, och smällen kommer förr eller senare, det är trots allt konstgjord andning vi pratar om här.
Nå, om nu marknaden är så förfelad, så fylld av girighet och självgodhet att den inte kan existera på sina egna villkor, att den kräver politisk uppstyrning – hur kommer det sig att politikerna misslyckas gång på gång på gång?
Är det så att marknaden är så perverterad att ÄNNU fler regleringar behövs? Vi kanske inte har reglerat tillräckligt? Om så är fallet, ser vi snart en ny ljusning för planekonomi och omfattande förstatliganden? Att detta är en återvändsgränd behöver vi knappast påminna någon om.
Eller är det är klåfingerpolitikens kris vi bevittnar?
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, liberalism, protektionism, kris, krisen, lågkonjunkturen
