Efter terrorattentatet i New York 9/11 röstade de amerikanska politikerna snabbt igenom ett antal undantagslagar. En av de mest uppseendeväckande detaljerna var att terrorister kunde hamna utanför det ordinarie rättsväsendet, och frihetsberövas utan sedvanlig rättegång. Guantanamo Bay var platsen för detta omskrivna fångläger, och det finns kvar än i dag, där folk hålls kvar utan prövning och fällande dom.
Oroligheter och yttre hot ger våra folkvalda mandat att skärpa lagar och förordningar. Och även om dessa nystöpta lagar skulle kunna inskränka vår egen trygghet, så känner vi oss märkligt nog tryggare. Lagarna avser alltid de andra, fienden som hotar oss och våra trygga liv.
Vi kan acceptera kartläggning av våra internetvanor, massavlyssning av telefonstamtal och email etc, inskränkning av yttrandefriheten, registrering av bankkonton och transaktioner – allt för att den åtråvärda tryggheten ska infinna sig. Den som har rent mjöl i påsen behöver inte oroa sig…
Politikerna är handelsresande i trygghet. De utnyttjar varenda liten kris eller vändning i världsläget för att skärpa de lagar som alltid gäller de andra, men likväl kan användas mot oss själva. Och det är inga dåliga inskränkningar de ägnar sig åt, mycket av de ovan nämnda – att få skriva brev i fred, prata i telefon utan att bli avlyssnad, uttrycka de åsikter man vill – är tillika kärnvärden i ett fritt samhälle. Ändå blir de ständigt naggande i kanterna.
Trygghetsaspekten återkommer inom livets alla områden. Vi väljer hellre att betala över 50% i total skatt, än att samhället ska bli otryggt. Trots att vi egentligen vet att de statliga institutionerna är väldigt ineffektiva. Att staten egentligen inte kan tillföra något av värde, blott omfördela, dvs flytta runt skattebetalarnas pengar, där förfarandet, hanteringen och byråkratin också kostar en massa pengar.
Ändå väljer vi statens trygghetspaket.
När man ska förklara klassisk liberalism för någon som inte kommit i kontakt med dessa tankar tidigare, så är det alltid trygghetsaspekten som oroar. – Vem ska ta hand om de fattiga; vem ska ta hand om de utförsäkrade och handikappade?
Många av oss har fru, barn, vänner, hus, arbeten, företag; vi ingår i ett socialt sammanhang. Vi har s.k skin in the game. Vi är inte beredda att riskera allt detta, sätta våra liv på spel för något slags socialt experiment. Därför väljer vi det vi redan känner till, även om det är dåligt och ineffektivt. – Inga experiment, tack.
Att marknaden (företag, kooperativ, föreningar, civilsamhället, du och jag) alltid gör ett bättre jobb än staten duger inte som svar. Nej, folk är och förblir oroliga för sin trygghet. Allt som hotar den uppmålade bilden av trygghet blir till ett hot, och anses alltför radikalt och skrämmande.
Därför blir det alltid svårt att sälja in frihetliga ideologier till de stora massorna. Ett avskaffande av statlig trygghet, som vi idag känner den, faller inte i god jord. Även om vi skulle erbjuda folk de bästa privata försäkringarna, enorma skattesänkningar, samt de bästa privatsjukhusen, skolorna etc för en rimlig peng.
– Nej, tack. Var är tryggheten? Hur ska det gå för de gamla och fattiga?
Det man inte ser, det kan man inte kan greppa, det framstår som utopiska visioner. Medan dagens statliga trygghet – trots att den är enormt överprissatt, ineffektiv och stundtals skrämmande – den finns där, den existerar, den är verklig.
Men är inte statens trygghet till stora delar inbillad? Vårdköer, felbehandlingar, undermåliga skolor, ett krackelerat rättsväsende, nerbantat försvar etc. Listan kan göras lång. Visst är stora delar av de statliga erbjudandet inte skäligt, men det finns där; produkten är inte den bästa, men den finns till hands. Och folk kanske knorrar när staten ibland misslyckas, men folk kommer inte att resa sig förrän staten falerar totalt. Och även då är första reaktionen inte att skapa något nytt, nej, utan att laga de statliga systemen så att de fungerar som förut. Budskapet blir ofta mer stat, inte mindre.
Och även om vi har 100% rätt, även om vi har all form av logik på vår sida, även om ekonomins grundlagar förespråkar ett mer marknadsorienterat samhälle – så kommer vi aldrig att kunna sälja in det som inte finns framför ögonen på folk. Vi kommer aldrig att kunna få dem att släppa verkligheten, även om den är dyster, grå och ohållbar, ty verkligheten är inget man släpper i första taget.
Vi måste själva bli verkliga. Vi måste ha något att sälja, vår produkt bör vara färdig och funktionell, och det överlägsna och självklara valet. Annars kommer vi även fortsättningsvis vara predikanter av logiska, sanna och rätlinjiga drömmar, men tillika drömmar.
