För bara några år sedan betraktades överbefolkning som ett stort problem. Det talades om att planeten inte längre räckte till och att jordens resurser var på väg att utarmas.
I dag handlar oron snarare om att det föds för få barn. För att behålla nuvarande befolkningsnivå krävs i genomsnitt 2,1 barn per familj – men vi ligger långt under det. Dagens unga tycks inte prioritera familjebildning, än mindre att skaffa barn. Därför väntas västvärldens befolkning minska framöver.
Jag ser inte det som ett problem. Sverige var ett föregångsland redan med fem miljoner invånare. När befolkningen minskar, minskar även behov och efterfrågan, och marknaden krymper i takt med den fallande produktionskapaciteten.
Invånarna kan till och med bli rikare, eftersom de besparingar som tidigare generationer samlat ihop kommer att delas av färre. Efterfrågan på mark och bostäder sjunker, vilket sänker fastighetspriserna. Vi kan riva de fula betongförorterna och satsa på vackrare, mer hållbar arkitektur och en genomtänkt livsstil.
Trots det betraktas befolkningsminskning ofta som ett problem – kanske just för att kommande generationer riskerar att bli rikare och mer självständiga. Våra makthavare föredrar hellre lydiga och beroende medborgare, som kan styras via offentliga system.
Kanske är det därför man väljer att ersätta befolkningsminskningen genom invandring – för att hålla fastighetspriserna uppe och skapa en ny underklass? Västvärldens höga BNP bygger till stor del på uppblåsta bostadspriser – ett mått som egentligen inte speglar verklig tillväxt. Vi producerar mindre och mindre, och därför blir stigande boendekostnader ett bekvämt sätt att mäta ekonomisk ”framgång”.
Ett rejält krig skulle kanske också kunna nollställa ekonomin – radera tillgångar och skulder, så att vi kan börja om från noll. Men det är inte vanliga människor som tjänar på sådant, utan de som lever av räntor och finansiella transaktioner – de som anar att deras pyramidspel nått vägs ände.
Det kommer dock att dröja innan utvecklingsländerna ser liknande demografiska förändringar. I Afrika och södra Asien växer befolkningen fortfarande. I Kina, som länge haft världens största befolkning, har den börjat minska. Vissa ifrågasätter till och med de officiella siffrorna och menar att antalet invånare redan är betydligt lägre, efter år av ettbarnspolitik, urbanisering och modernisering. Det höga invånarantalet i vissa afrikanska länder har också varit föremål för skepticism – ty ju fler man är, desto mer inflytande kan man utöva i förhandlingar om bistånd.
Vi står vid ett vägskäl – ekonomiskt, politiskt och demografiskt. Men det finns också skäl till optimism. Förändringarna kan föra något gott med sig. Internet har decentraliserat nyhetsflödet och gett fler möjlighet att tänka självständigt. Tekniska framsteg kommer att ge mer och billigare energi. En mindre befolkning frigör resurser, och tidigare generationers rikedomar behöver inte längre delas mellan tio syskon. På sikt kan detta även stärka vår politiska autonomi – för det är svårt att styra över ett fritt, självständigt och tänkande folk.
