Länge var EU en framgångssaga, länder stod på kö för att vara med, och den gemensamma valutan var en fräsch och smart idé som skulle underlätta handel och gemenskap.
Sen hände något, EU-tanken försvann i finanskrisen, brysselpolitikerna försökte lägga locket på och låtsas som inget hänt, och nu plötsligt sparkar alla på liket.
Senast i raden är finansmogulen George Soros, som ger samarbetet tre månader, sedan är det kört för hela EU. Och han är bara en i raden av EU-kritiska personer. Hur kunde det bli såhär?
Skulle inte EU bli störst bäst och vackrast? Och ta över USA:s roll som ekonomiskt och kulturellt ledande nation?
Kanske var problemet att det inte fanns någon folklig förankring? Visionerna delades inte av medborgarna, och initierades inte av medborgarna.
Det hela var ett politiskt projekt från början till slutet. Och det rimmar illa med vår västerländska politiska filosofi, som menar att all makt kommer från folket.
De skulle ha läst Machiavelli, alla ledares självklara handbok, som förklarar tydligt att en ledare bör vara älskad av folket – det ger en otroligt kraft. Om adeln och övriga viktigpettrar älskar honom är däremot inte lika viktigt.
Den som har folket med sig kan flytta berg och skapa imperier! Våra politiker i Bryssel har ingenting. Medborgarna vet knappt vilka de är, eller vad de gör. Därför resulterade det fina höga hoppet i ett platt fall.
