Det är på modet att prata om transpersoners rättigheter. Överhuvudtaget verkar det här med kön vara i någon slags upplösning, åtminstone socialt sett, vi kan enligt vissa radikala teorier identifiera oss som män eller kvinnor oavsett vad vi egentligen är. Och detta bör tolereras, bejakas, och närmast uppmuntras.
Rent medicinskt sett så är skillnaderna mellan könen klarlagda ganska tydligt. Vi är olika både psykiskt och fysiskt, och har en rad olika egenskaper.
Och att lyfta transpersoners rättigheter, givet att gruppen är väldigt liten, kanske är lite väl drastiskt när det finns så många andra viktigare problemområden i världen. Kvinnor som blir förnedrade, misshandlade och könsstympade mitt ibland oss. Den driftige genuskrigaren borde ha gott om fler uppslag, än just transpersoners rättigheter.
Ibland undrar jag om allt detta ältande om vem eller vilka vi är – egentligen är ett utslag av att vi är uttråkade och saknar övergripande mål – som civilisation betraktat? Vi håller inte längre på att upptäcka och erövra kontinenter bortom haven, vi har övermåttan med mat och underhållning, och vi är inte heller på väg att upptäcka fjärran solar och planeter.
Har vi egentligen något mål som civilisation betraktat? Nej, egentligen inte, förutom att arbeta, äta, söka underhållning och reproducera oss. Vi är sällan delaktiga i något större projekt. Fotbollen kan under några veckor ena oss och få ut folket på gatorna, med det är snabbt över och allt återgår till det vanliga, och även fotbollen handlar i grund och botten om underhållning, även om det är ett slags simulerat krig länder emellan.
Och apropå krig, så är det den här typen av civilisationernas leda som förmodligen kan skapa krig och konflikter. Se på första världskriget, där Europas utveckling stod på sin höjdpunkt, folk reste fritt mellan länderna och umgicks i kosmopolitiska centrum som Wien, Berlin, Paris, London etc. Den industriella revolutionen skapade välstånd, och kreativa arkitekter skapade byggnader som vi fortfarande gapar efter.
Då bestämde man sig plötsligt för att starta ett världskrig, där miljoner ungdomar slaktades och Europas gränser drogs om. Och folk gick villigt ut i kriget, med färgstarka munderingar, plymer och revärer, för att snart fastna i leriga skyttevärn med bruna bylsiga uniformer, fjärran från prakt och parader.
Ibland tycker jag att vår epok påminner lite om tiden innan de bägge världskrigen. Mänskligheten saknar ett stort projekt att ägna sig åt. Under efterkrigstiden var det tanken om demokrati och allas lika värdighet som var det stora målet, samt kampen mot kommunism och fascism. När muren föll ritades den intellektuella kartan om, och det blev viktigare med genus, identitetspolitik, postkolonialism, rasifiering etc etc.
Vi befinner oss i ett intellektuellt uppehåll, en paus, innan vi går vidare. Frågan är vart?
