Det finns en lag ovan lagen. En moral eller etik som i sin tur styr lagstiftarna. Den benämns ofta naturrätt. Hit hör självklara saker som rätt till liv och egendom, frihet från hot och våld. Ickevåldsprincipen brukar räknas in här, sunt förnuft kallar många det för, eller grundläggande rättigheter, eller bara ”Lagen”. Även om naturrättens exakta ordalydelse kan diskuteras länge och väl, så är grundreglerna så enkla att ett barn förstår dem. Skada inte, stjäl inte, och behandla folk med respekt. Utan denna grund kan inte en civilisation byggas, därom är de flesta överens, åtminstone i teorin.
Erkänner man naturrätten så behövs egentligen varken demokrati eller envälde. Utan blott en väktare som värnar de grundläggande rättigheterna, oavsett hur väktaren valts eller blivit befordrad. Den ska dessutom vaka över sin egen makt, inte överskrida naturrätten, och tillika vara utbytbar om den inte sköter sitt uppdrag.
Men vänta lite nu, folket måste ju få bestämma, alla måste komma till tals. Är det inte så?
Problemet är att allt har blivit politiserat. Så här var det inte en gång i tiden. Om några medborgare ville bygga en bro, så kontaktade man alla inblandade parter, markägare, grannar, byggare och geologer etc. När man kom överens kunde insamlingen till bron börja, och därefter byggnationen. Invånare från andra byar eller regioner hade inte med saken att göra, och hade inte heller beslutsrätt i frågan.
Spontana grupper, i spontan ordning. Vi kallar det ofta för civilsamhället. En utrotningshotad företeelse dessvärre. Idag bestämmer staten och dess institutioner det mesta, men så behöver det inte vara. Statens enda egentliga uppgift är att skydda naturrätten. Resten kan medborgarna själva ta hand om. Jag förespråkar inte anarki, i praktiken bör vi givetvis prioritera lydnad av lagarna, samt verka för få men goda lagar.
När vi pratar om demokrati i termerna av att låta folk komma till tals och vara med och bestämma – så är det oftast en förtäckt form av tyranni vi pratar om. Majoriteten bestämmer över minoriteten, och åsidosätter ofta naturrätten. Makthungrigt folk från andra regioner lägger sig i vårt brobygge och våra liv, för att exemplifiera saken. Vad skiljer detta från despotiskt envälde?
Även demokratin kan alltså vara tyrannisk och orättvis. Att en majoritet ligger bakom gör inte saken bättre. Snarare sämre, då man undrar hur majoriteten kan ha det usla omdömet att exploatera minoriteten? Det kan handla om att stjäla deras pengar via skatt och pålagor, ta ifrån deras rättigheter, minskad integritet och valfrihet inom livets olika områden.
Vill man bygga en bro så bygger man den. Den berör blott de inblandade, inklusive synpunkter på natur, geologi och konstruktion. Experthjälp kan man få utan statens hjälp. Staten är inte exert på något, den frågar också experter till råds. Och det här resonemanget berör inte bara brobyggen, utan många av livets områden.
Folket har aldrig tidigare varit så välutbildat och förnuftigt, ändå styrs vi likt barn från vaggan till graven av en mäktig övervuxen församling som kallar sig både stat och demokrati. Vi ger dem hälften av vår lön, vi låter dem utbilda våra barn, vi låter deras läkare kurera oss; vi lyder alla deras påbud och förordningar oavsett hur meningslösa de förefaller att vara.
Givetvis har även den här leken ett slut. Folket kommer inte att låta sig hunsas hur länge som helst. Vi märker redan nu att det börjar mullra i leden. Men det gäller att hålla blicken på målet – många söker ännu mer ordning och disciplin i tider av kris – istället för att adressera de verkliga frågorna och återställa naturrätten och människans frihet.
