Jag är framför allt intresserad realpolitiska skeenden, därför blir jag alltid lite irriterad när dagens kommunister friskriver sig från leninismen, stalinismen och maoismens misslyckanden. Dessa realpolitiska varianter av kommunismen förkastas, ty de anses inte vara äkta, de byggde på bonderevolter etc.
Nykommunisterna tycker likväl att vi ska satsa samma häst igen, och måhända uppleva ännu ett misslyckande. För misslyckat kommer det med all säkerhet att bli, jag känner inte till en enda lyckosam kommunistisk stat, någonsin. Den seriöse moderne socialisten borde inse att det finns en hel del att lära av alla gamla misstag.
Kommunisternas grundtes är att privat ägande av företag är fel, systemet leder till förtryck och motsättningar mellan de som arbetar och de som äger. Arbetarna blir utnyttjade och förslavade, medan kapitalägarna hela tiden vinner mer makt och rikedom.
Historien visar oss att Marx skräckscenario inte blev verklighet. Genom fackföreningar, socialförsäkringar och utbildning skapade sig arbetarna en god tillvaro, många lämnade sin arbetarbakgrund och blev akademiker, medelklass eller t.o.m kapitalister. Klasserna blandades, fragmenterades och spreds vind för våg. Folket vände kommunismen ryggen.
Medelklassen sögs inte upp i proletariatet, klasskampen hårdnade inte, som Marx förutsåg. Arbetsmarknaden kom snarare att präglas av samarbete och ömsesidigt beroende. Och eftersom klasskampen inte eskalerade finns det idag knappast någon grogrund för den omvälvning eller revolution som Marx förutsåg.
Ur ett realpolitiskt perspektiv kan man utan att skämmas påstå att Marx vetenskapliga socialism varken var vetenskaplig eller korrekt, eftersom den vilade på ett antal felaktiga premisser.
Trots detta finns det många nykommunister som fortfarande väntar på att klasskampen ska hårdna och att revolutionen ska förändra världen. De blundar för alla förbättringar och samarbeten som arbetarna tillkämpat sig. Orättvisorna kvarstår menar nykommunisterna. Även om arbetarna fått det bättre så är de fortfarande utnyttjade av kapitalägarna. Kapitalismen är i grunden ett orättvist system, och det kommer att urarta förr eller senare.
Profetian kvarstår med andra ord, trots att dagens samhälle har få likheter med Marx 1800-tals värld, och dess förutsättningar för arbetare och företagare. Det hela förvandlas till en gissningslek. Vem vet hur företagen är ägda om 100 år? Kanske ägs allt av jättelika pensionsfonder, d.v.s indirekt av folket. Eller kommer måhända en liten skara kapitalister lägga sig under allt?
Vi vet att privatägande av företag är ganska praktiskt. Om alla arbetare i en fabrik vore delägare skulle beslutsprocesserna bli komplicerade, men även anställningar och avsked. Det finns en risk att ett dylikt företag skulle bli baktungt och trögrörligt, och kanske inte kunna klara sig på en tuff konkurrensutsatt marknad.
Det finns inte heller något som säger att arbetarna skulle få det bättre i ett dylikt kooperativ. Kanske skulle kooperativet av praktiska skäl till slut välja en styrelse, som uppbar högre lön p.g.a sitt engagemang, och då liknar plötsligt det gemensamt ägda företaget ett vanligt privatägt företag – åtminstone på ytan.
Sovjetkommunisterna löste problemet med kapitalismen genom att alla fabriker ägdes av staten, och staten representerade folket; därigenom kunde man hävda ett folkligt styre. Under ytan fanns där chefer och beslutsfattare precis som på vanliga företag, och den anställde på fabriksgolvet upplevde förmodligen ingen större skillnad jämfört med att arbeta på ett traditionellt företag.
För den seriöse realpolitiska socialisten är statligt ägande ingen utväg. Risken finns att man återskapar liknande strukturer som i det kapitalistiska samhället, med den skillnaden att politikerna blir huvudmän. Dessa politiker kommer att befinna sig långt borta från fotfolket. Och de kommer att drivas av liknade ambitioner och maktanspråk som kapitalisterna, ty politikernas primära uppdrag kommer alltid att handla om att värna företaget, speciellt om produktionen är viktig för landets utveckling. Då spelar det kanske ingen roll om lågproduktiva arbetare el.dyl rensas bort, eller om man följer arbetsskydds-förordningar till punkt och pricka. Arbetarna kommer inte heller att kunna påverka sin situation nämnvärt med omröstningar, ty staten har många andra prioriteringar att ta hänsyn till, precis som kapitalisterna.
Ju större system vi bygger desto längre bort hamnar makt och ägande från arbetaren. Därför bör en seriös socialist värna småskaliga system, d.v.s gemensamt ägda företag. Dessa företag måste ha en organisation som är bättre än de privatägdas, de måste dels vara mer konkurrenskraftiga och dels mer attraktiva för de anställda.
Lyckas man med detta kommer socialismen att sprida sig av sig självt, utan revolter, marknadsregleringar, förbud, inskränkningar och massavrättningar. Om de socialistiska kooperativen blir de bästa och mest attraktiva arbetsplatserna, så kommer vi att uppleva en förändring underifrån, bortom den politiska arenan. Arbetarna kommer att söka sig till kooperativen, och konsumenterna kommer att köpa deras produkter. Kooperativen kommer därigenom att konkurrera ut de privatägda företagen, med den fria marknadens spelregler.
Problemet handlar om hur man skapar dylika superföretag? Den seriöse och övertygande socialisten borde vara övertygad om att det går, ty jag ser få andra organiserade sätt att begrava det kapitalistiska systemet.
Kanske har utvecklingen hunnit ifatt oss? Redan idag finns en ny grupp fria arbetare som breder ut sig. Frilansarna, som erbjuder sina tjänster åt en mängd olika företag; ibland arbetar de hemifrån ibland hos kunden. Deras frihet och makt vilar på datorn och programvaran, som de äger själva. Eftersom de är egna företagare kan de styra sin arbetssituation och påverka sin karriär på ett helt annat sätt än om de vore anställda i ett privat eller statligt bolag.
Många socialister förkastar den här intressanta utvecklingen, de väljer att kalla även dessa frilansare för ömsom löneslavar och ömsom kapitalistlakejer. I Sverige är det inte heller tillåtet att anlita en person med F-skattsedel under alltför lång tid, utan att erbjuda henne fast anställning. Arbetarens frihet betraktas mer som ett problem än ett mål eller en möjlighet.
Socialister vurmar ofta för den starka staten, kanske är det ett arv från Marx och Lenin. Ofta stirrar de sig blinda på statens förträfflighet, trots att de riskerar att bygga ett lika stelbent och hårt samhälle som konservativa, fascister eller t.o.m nazister. Alla dessa ideologier (inklusive socialisterna själva själva) vurmar för en stark statsmakt, ty det är staten som manifesterar folkviljan, staten som står garant för försörjning och rättvisa.
Kanske borde socialister i alla länder tänka om? Varför ska staten finnas som ett filter mellan arbetaren och fabriken? Arbetaren riskerar att bli lika hunsad och utnyttjad som av brukspatronen, även om målen och ambitionerna är annorlunda.
Det är bara arbetarna själva som vet vad som fattas dem, och vad de behöver för att leva fullvärdiga liv. Och om de i realiteten inte äger sitt företag, och inte kan påverka sitt företag – vad är det för mening med att att slopa det kapitalistiska systemet?
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialism, kommunism, vänster, vänstern, klasskampen
