Ofta när jag diskuterar politik nuförtiden så handlar det väldigt mycket om kontexten, dvs hur man kan skapa en bra grogrund för ett lands styre, eller ickestyre, lite beroende vilken politisk åskådning man har. Själva ramverket. Det talas om regionalism, nattväktarstat, direktdemokrati, plutokrati, teknokrati osv osv.
Hur viktig är egentligen den politiska formen?
Förmodligen är den ganska viktig, för att ta ett exempel: om Sverige införde primärval av alla kandidater till riksdagen, samt avskaffande 4%-spärren, införde konstitutionsdomstol, samt justitiekansler med makt att åtala ohederliga politiker och tjänstemän. Ja, då antar jag vi skulle närma oss begreppet demokrati, så som det var tänkt från början. Folkstyre.
Demokrati handlar inte bara om majoritetens röst. Om majoriteten får för sig att de ska ta ditt hus, då är det fel. Det bör finnas lagar och regler som gäller alla, och politiken ska befinna sig inom detta ramverk. Politikens makt ska vara begränsad.
Demokrati kan faktiskt vara rätt usel. Om folket röstar för att införa kärnvapen, internering av alla med en viss hudfärg, eller beslagta somliga medborgares egendom – då är man ute på hal is – även om man tagit besluten i god ordning med majoritetsbeslut. Demokrati förvandlas till pöbelvälde utan det omgivande ramverket.
Alla politiska system måste ha en form, inom vilka de styrande kan verka. Och formen är viktig, ty den kan påverka själva innehållet. Exempelvis, inom EU finns det en del politiker samt rådsförsamlingar som inte är valda av folket, utan nominerade av andra politiker. Det främjar ju knappast begreppet om folkstyre. Jag antar att om gräsrötterna fått vara med och bestämma så hade det inte funnits något EU över huvud taget. EU är ett politikerprojekt. Finns det ingen begränsande form kan systemet börja mutera.
Något annat som kanske är ännu viktigare än formen är VILKA som styr landet. Låt oss säga att vi har ett furstendöme, där en person enväldigt styr. Om denne furste är rättrådig och klok så har vi ett bra land, och de flesta är nöjda. Likväl skulle vi kunna ha en demokrati med en stor andel ohederliga i parlamentet, då skulle vi få problem, trots att landet är demokratiskt enligt konstens alla regler. Vi inser hur viktiga våra företrädare är, kanske är de till och med viktigare än själva systemet som de verkar inom?
Är makthavarna måhända viktigare än själva den politiska formen?
Vår västerländska demokrati är utformad för att minimera antalet kritiska risker. Genom att medborgare med olika intressen får rösta fram ett parlament bestående av många olika människor, så minimerar vi riskerna. Om vi av misstag råkar rösta fram några ohederliga personer, så försvinner de förhoppningsvis i mängden. Folket har också möjlighet att vart fjärde år rösta bort dåliga företrädare. Demokratin är framförallt ett riksminimeringssystem.
Politikerna gillar dessvärre inte demokratiska system med inbyggd friktion. Därför har vi ofta ett partiväsende, där partiledningen beslutar hur de enskilda politikerna ska votera i parlamentet. Härigenom kan man snabbt komma överens med motparten eller närliggande partier och snabbt driva fram frågor.
Det är också mer praktiskt att nominera kandidater, än att rösta, samt ha en hög spärr till parlamentet, så att uppstickande småpartier (konkurrenter) inte kan ta sig in. Det är också problematiskt med konstitutionsdomstolar och andra instanser som undersöker och utvärderar lagförslag. Politikerna upplever att de blir hindrade i arbetet Därför är mycket av detta avskaffat i Sverige. Och därmed också en stor del av vår demokrati, ty politikerna ska ju bara verka inom ett begränsat område, så som det var tänkt.
Men om vi ändå kunde rösta in rättrådiga människor till parlamentet, då skulle allt vara fri och fröjd?
Även detta är svårt. För det första så ställer många bra kandidater inte upp, de väljer inte en politisk karriär, utan något annat. Vi har också problemet med att många väljare inte förstår sig på politik, lagstiftning eller ekonomi – de röstar med hjärtat, rent intuitivt. Det finns också många partier som arbetar med intuitiva budskap, riktade till denna målgrupp, som inte alltid är förankrade i den praktiska ekonomiska verkligheten.
Vi har också problem med politiker som inte håller sina löften, som byter åskådning, som är korrupta, och satsar skattepengar på projekt som inte är till det allmännas bästa. De kan också vara lata, och struntar i att driva lagförslag som de lovat. Om vi bor i ett stort land så befinner vi oss långt bort från politikerna, vi känner dem inte, och kan göra felaktiga bedömningar. Det finns många problem utmed vägen.
Därför får kanske väljarna för sig att välja en ickepolitiker, eller en företrädare med ett oortodoxt budskap. Man tröttnar på spelet, och försöker röra om i grytan. Eftersom man inte kan ändra på systemet i grunden så försöker man rösta in personer som kan kasta grus i maskineriet, som kan välta systemet. Det är åtminstone mångas förhoppning. Och där är vi nu.
