Jag satt och fikade med en vän från Grekland, en ingenjör som tröttnat på arbetslöshet och svågerpolitik och flyttat utomlands. Vi började prata om den svenska flyktingkrisen, som han var väl förtrogen med. Många greker har länge betraktat Sverige som något slags mönsterland, även om vurmen har börjat att falna på senare tid.
Problemet är väl egentligen inte migranterna, slog han fast, det är bara symptomet. Det är ert generösa bidragssystem som är själva orsaken. Dels lockar den offentliga välfärden till sig migranter, och dels kostar den mycket pengar, och givetvis blir ekvationen ohållbar förr eller senare.
Han satte fingret på problemet direkt. Jag har inte hört det så välformulerat förut. Vi konstaterade också att Sverige dessutom målat in sig i ett hörn, ty alla de flyktingar som redan kommit in i landet kan svårligen utvisas, och om man skär i deras bidrag så hamnar de på gatan, med risk för att kåkstäder och slumområden uppstår. Ett slags moment 22, åtminstone i dagsläget.
Det man kan göra på kort sikt är att omprioritera budgetposter, skaffa mer pengar till flyktingverksamheten, och hoppas på att pengarna ska räcka. Den uppenbara faran är att andra får lida. Man har redan tagit medel från biståndskassan, vilket innebär färre vaccinationer i Afrika, och liknande projekt.
Vilka står näst på tur att bli av med slantarna, äldrevården, försvaret, sjukhusen, skolan? Hur länge dröjer det innan skattebetalarna börjar knota? Vi betalar 50% i skatt och vad får vi för pengarna?
Den frikostiga offentliga välfärdspolitiken var designad för ett litet, rikt och isolerat land. Kanske är det dags att tänka om? På lite längre sikt skulle lägre och behovsprövade bidrag kunna spara enorma summor i statskassan, samt möjliggöra skattesänkningar, investeringar, nya jobb etc etc. Och Sverige kunde bli ett land man inte flyr till för bidragens skull – utan ett land man flyttar till för att det finns många attraktiva arbetstillfällen.
