Istället för att glädjas över att Berlinmuren revs för 20 år sedan förväntas man problematisera fenomenet ytterligare ett varv, och rikta blickarna mot dagens murar. Se muren i Nicosia på Cypern, gränsstaketen mellan USA och Mexiko – och framförallt den nybyggda barriären mellan Israel och Palestina.
Konflikten i Mellanöstern borde ha spelat ut sin roll efter kalla krigets upplösning i slutet av 1980-talet. Det var fram tills dess platsen där öst och väst mätte snopp. Ryssarna backade upp araberna medan USA höll den nybildade staten Israel i handen. Debattörer till vänster och höger förväntades stödja de respektive lägren, socialister till palestiniernas försvar och borgarna till israelernas. Kollektivismen och den rena skära dumheten firade stora triumfer.
Sällan var det någon som lyfte blicken, och noterade vilken meningslös konflikt de deltog i. Vänstern ville inte riktigt komma ihåg att INGA länder tog emot judar på flykt i 30-talets Europa, förutom USA. Att låta sig smugglas in i Palestina och stödja det sionistiska projektet var kanske inte alltid helt självvalt. Det handlade framförallt om att överleva nazisternas kulor och gaskammare. Och de borgerligt sinnade ville inte riktigt notera det obehagliga faktum att Israel alltmer utvecklades till en militariserad polisstat, väsensskild från övriga västländer.
Att låta Israel symbolisera den fria västvärlden vore närmast en skymf, och att kalla landet liberalt är väl närmast ett hån, med tanke på de konservativa krafter som driver de politiska frågorna i landet.
Mellanösternkonflikten skulle ha glömts bort efter Sovjetunionens fall, om det nu inte råkade bli så att en NY motsättning tändes i området. Och det handlar förstås om kriget mot terrorismen, konflikten mellan islamister och västerlänningar. Ännu en delvis konstruerad och politiserad konflikt, där borgare och socialister ånyo förväntades sluta upp kring de respektive lägren. Medan den arabiska medelkassen dricker whiskey och surfar på e-bay, och vi européer kliver omkring på kilimmattor och bjuder på bulgur pilaf. Vi förväntas vara så förbannat olika, kanske är det den religiösa skenheligheten som för oss samman mest?
Nej, låt oss glädjas åt att muren i Berlin revs, och att Sovjetunionen några år senare gick under. I och med detta försvann de sista resterna av 1900-talets mördarregimer från Europa, och kommunismens realpolitiska version dog efter ett alltför långt och utdraget liv.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, berlin, berlinmuren, kalla kriget, Israel, Palestina
