För inte så länge sedan bestod vår försörjning av jakt, fiske, samlande, jordbruk, djurhållning och småskalig tillverkning. Givetvis var vi människor olika lämpade för dessa sysslor, alla var inte lika bra på jakt eller jordbruk. Och med olika insats så fick man olika resultat, några levde gott, andra hade det lite sämre ställt, trots att utgångsläget kunde vara likartat.
Somliga insåg att fördelningen av bytet eller skörden kunde vara lika viktigt som själva jakten eller åkerbruket. Det fanns alltid folk som inte kunde bidra med lika mycket, gamla, sjuka, barn och folk som hade andra sysslor.
Därför fanns det förmodligen i alla samhällen en slags naturlig frivillig omfördelning. Hos många av de naturfolk som överlevt tills idag så åt de jagande männen först, ty de behövde mest näring, sedan fick alla andra dela på det som blev kvar. Och det var naturligt, ty om jägarna inte blev mätta så fångade de färre byten, och då blev det ännu mindre att dela på för alla andra.
Ju mer samhällena utvecklades desto större blev överskottet, och även omfördelningen blev mer komplicerad. När jägarna och åkerbrukarna var mätta; kunde de bygga bättre hus, skaffa sig finare gårdar, fler oxar och vackrare kläder. De kunde försörja större familjer och klaner, medan alla bidrog efter förmåga. Det fanns uppgifter för alla och envar, från stillsamma jobb som att skala och rensa frukt och grönsaker, till att valla djur och jaga i utmarkerna.
Det var i detta skede som någon i samhället bestämde sig för att han var värd mer. Genom att lova beskydd eller försäkringar så samlade han in medel från de övriga bönderna. Frivilligheten kunde snabbt övergå till tvång, eftersom beskyddet lika gärna kunde övergå till skrämsel och hot.
Det här är den fundamentala skillnaden mellan frivilligt organiserade samhällen och tvingande samhällen. Så länge skydd, försäkringar, utbildning och vård bekostas med frivilliga avgifter så har vi ett frivilligt organiserat samhälle. Så fort dessa tjänster har en tvingande betalningsmodell så går samhället mot en mer auktoritär inriktning. Idag bygger de flesta samhällen på en blandad modell. Där vissa samhällstjänster är frivilliga och andra är tvingande.
Många inbillar sig att det inte skulle finnas någon vård eller utbildning utan statens försorg. Men det är givetvis dumheter, eftersom det egentligen inte finns någon stat, det finns bara människor som organiserar sig på olika sätt.
Antingen kan man organisera sig på frivillig basis. Ett sjukhus kan exempelvis drivas av kunniga läkare och finansieras via avgifter, sjukvårdsförsäkringar, antingen i privat eller kooperativ regi. Sjukhuset kan också vara medlemsägt och drivas som en kooperation, organisation.
Eller så organiserar man sig kring en tvingande struktur, som finansieras av skatter eller andra offentliga avgifter, och politiker blir ansvariga för driften.
Den tvingande strukturen är inte nådig. Om någon inte är nöjd med systemet och vägrar att betala avgifterna, så får vederbörande besök av statens representanter, som konfiskerar hennes egendom av motsvarande värde plus böter. Om skatteflyktingen gör motstånd sätts hon i fängelse.
Detta kan aldrig hända i ett system som bygger på fria överenskommelser. Ändå svartmålas de frivilliga systemen, och beskylls för ondska, egoism och ofrihet. Det kallas rovkapitalism, exploatering och utsugning. När det egentligen är tvärtom.
Med detta i åtanke så är det egentligen inte så mycket som skiljer gamla tiders kungar och furstar från dagens politiker. Demokratin är ofta en chimär, ty du kan bara välja från de som redan är utvalda åt dig. Och de politiker och tjänstemän som är satta att förvalta tvångsmedlen lever gott på ditt arbete, ditt slit och dina vedermödor.
När vi inser att företag, organisationer och civilsamhället skulle sköta statens åtaganden så mycket bättre, då känner vi oss lurade, fångade och inlåsta. Men staten är som kejsarens nya kläder, den finns bara så länge som vi tror på den, och spelar vår teaterroll med övertygelse.
