Det finns många olika skatter i Sverige, inkomstskatt, moms, sociala avgifter, bensinskatt, tobaksskatt, alkoholskatt, trängselskatt, fastighetsskatt, reavinstskatt och många fler.
Somliga verkar inte ha något emot höga skatter, de kan uppenbarligen höjas hur mycket som helst; en seriös diskussion om vad som är ett normalt skattetryck blir ibland svårt. Särskilt med folk som har vänstersympatier. De anser att det alltid finns mängder av behjärtansvärda syften, och att skattemedel är ett legitimt sätt att finansiera dem.
De finns även folk som anser sig tillhöra det politiska mittenlandskapet, och som uppenbarligen inte har något emot tobaksskatt, alkoholskatt, bensinskatt etc. De kan till och med hävda att dessa bör höjas, i syfte att styra folk att röka mindre, dricka mindre sprit, samt köra mindre bil.
Det anses vara moraliskt riktigt att styra och ställa med andras pengar, samt gå in och höja priset på vissa varor, på en i övrigt relativt fri marknad. Ungefär som i en familj, där de omyndiga barnen har vissa ekonomiska restriktioner, samt föräldrarnas synpunkter på vad de köper.
Men ett folk är inte en familj. Och vuxna människor är inga barn. Vi har egentligen ingen rätt att lägga oss i grannens vanor och ovanor, så länge han inte utgör en fara för andra. Men vi har all rätt i världen att prata med honom, att försöka övertala honom att dricka mindre, röka mindre eller att köra bil mindre. Men vi har inte rätt att ta pengar ifrån honom, i syfte att styra hans konsumtion. Det vore stöld. Och det är ett grovt brott.
Statsmakten har däremot tagit sig den här rätten. De har befogenhet att beskatta folket, och de har också möjlighet att införa punktskatter i syfte att styra folks beteenden. Förfarandet ingår i den progressiva tankebilden, att folk bör styras mot specifika mål. De här målbilderna har tänkts ut av politikerna; det är en slags vision, en uppenbarelse av ett bättre samhälle. Både inom det konservativa och det socialistiska blocket har det funnits tankar om att en upplyst elit vägleder folket. Huruvida dagens ledare är vare sig elit eller upplysta låter jag vara osagt.
Det räcker med att ett av de politiska blocken får 51% i valen, därefter får de styra och ställa med folks liv bäst de vill, även över de som inte röstade på dem. De övriga 49% får finna sig i att leva i ett samhälle som de inte vill ha, och följa regler som de kanske tycker är omoraliska eller rent utav förkastliga.
Majoritetsdiktatur brukar fenomenet kallas. Och många av våra samhällen ser ut så här idag. Klåfingriga makthavare lägger sig i livets alla områden. De har sina visioner och målbilder klara. De övriga 49% är bara ett hinder, och ett ofog, deplorables. Man har rätt att köra över dem, rätt att gå emot deras vilja, rätt att inte lyssna på dem.
Den här leken är rolig så länge man själv inte hamnar bland de 49%. Och eftersom det är val vart 4:e år så finns alltid risken att man hamnar i det blocket som mobbas, istället för att själv bli mobbaren.
Kan någon stoppa det här vidriga spelet? Kan man ens lämna det? Demokrati anses ju vara majoritetens diktatur, och de färre och svagare får helt enkelt ge efter för de större och starkare.
Enda sättet är att begränsa de folkvaldas makt. De ska inte ha rätt att beskatta allt som rör sig. De ska inte få lägga sig i ditt liv och din ekonomi. Samhället behöver inte styras, regleras och förändras stup i kvarten. Det räcker med tillsyn och underhåll.
Låt individer och familjer styra sina liv i möjligaste mån. De vet vad som är bäst för dem. Och de som misslyckas, de som hamnar utanför – ja, det är dessa vi ska hjälpa, inte alla de andra som inte behöver hjälp.
Att hjälpa de svaga har blivit till en förevändning för att ta över hela samhället, och även styra de som inte behöver styras. Det är därför även välbärgade får barnbidrag, föräldrapenning, statlig sjukvård etc. Alla är med på tåget, och alla blir satta i en beroendesituation. Visionärerna har tagit över, och det är deras visioner som ska uppfyllas, och inte dina.
