Demokrati anses av många vara något heligt, men vid en närmare översyn så är systemet behäftat med många fel. Ett av de största problemen är att andra på laglig väg kan rösta om att ta det som är ditt. Politikerna lägger miljoner skattekronor på prestigeprojekt, oavsett om medborgarna gillar det eller ej. Systemet bygger också på kortsiktighet, där de folkvalda tenderar att blott planera 4 år i taget, och ingen tar ett längre övergripande ansvar. Vi har också problemet med att köpa röster, lova guld och gröna skogar åt de som röstar på just dig. Det skapar ett klientsystem och svågerkapitalism. Samt att systemet verkar växa ohejdat och producera allt fler byråkrater, irrelevanta lagar och förordningar.
Den västerländska demokratin skapades för att ge medborgarna ett visst mått av inflytande över de politiska processerna. Systemet ansågs vara bättre än aristokrati, monarki, kejsardöme eller moderna totalitära ideologier. Därför utsätts det sällan för kritik, och anses vara det bästa system man kan uppbåda. Men den alltmer snåriga, oöverblickbara västerländska demokratin har problem. Vi ser alltmer politikerförakt, regional splittring, populism, samt misstro mot systemet. Och framförallt kommer kritiken från gräsrötterna, de små och bortglömda människorna. Vår hyllade demokrati ger oss känslan av medbestämmande, men den tjänar även andra syften. Och det handlar i stor utsträckning om att utöva kontroll över under- och medelklassen. Samtidigt som en känsla av rättvisa och godhet (demokrati) infinner sig.
De som skaffat sig en förmögenhet på ca 10-20 milj kr har ett annat utgångsläge. De kan hyra rådgivare som minimerar deras skatt, de kan få hjälp med att navigera genom snåriga lagar, och de kan smörja byråkraterna. Samt att de kan sätta sina barn på privatskolor, skaffa sig privata sjukvårdsförsäkringar, privata trygghetssystem och allt annat som vanligtvis staten tillhandahåller. De lever utanför staten, de befinner sig i ett slags krypto-anarkistisk tillstånd, de är definitivt friare än de stora massorna.
För personerna som befinner sig inne i systemet så framstår förändringar som potentiella hot. Varför skulle de vilja dela med sig av sina privilegier? Varför skulle de vilja släppa fram under- och medelklassen, och låta dem få samma villkor som de själva? Därför ses förändringar ofta som något störande, även om förändringarna eventuellt skulle gynna samhället som helhet.
Socialisterna ser systemfelet, men de vet inte hur de ska komma åt det. De adderar bara ännu fler lagar och skatter – vilket enbart gynnar de som är inne i systemet ty de behöver ju inte följa reglerna – och fjärmar de fattigare medborgarna ännu mer.
Medan många liberaler och libertarianer tror att de är en del av systemet, och vill reformera eller byta ut det, vilket inte kommer att ske. Det hela blir ett Sisyfosarbete, som förefaller oändligt och meningslöst. Enda sättet att förändra vore att övertala det samlade frälset, och genomföra förändringar som gynnar dem.
Den västerländska demokratins systemfel bäddar emellertid för ett storskaligt missnöje, som skulle kunna utmynna i mer drastiska protester, ju större gapet blir mellan de som styr och de som blir styrda.
Så här har det alltid sett ut, vi har alltid haft en elit som styr, oavsett om de är krigare, adel, storbönder, präster, borgare eller förmögna personer.
De som har insett hur systemet fungerar, de lägger all sin tid på att arbeta ihop de där 10 miljonerna – istället för att älta vad som står i tidningarna, läsa snårig politisk teoretisk litteratur och ägna tid åt högtravande samhällsdebatt.
