Ett ambitiöst försök att vaska fram de 10 mest överskattade albumen i rock- och pophistorien. Här kommer de i slumpmässig ordning, de album som jag tycker har haft störst kulturell påverkan utan att riktigt kunna upprätthålla sin status, vare sig musikaliskt, kreativt eller med originalitet.
The Velvet Underground & Nico, 1967
Det berömda albumet med Andy Warhols berömda banan på omslaget. Utgiven under ett musikaliskt revolutionerande årtionde, men påfallande tråkig, med malande upprepningar och atonal framtoning, ibland närmast irriterande. En utmaning för lyssnaren?
Deep Purple, Machine head, 1972
Albumet hyllas som en milstolpe, men håller det verkligen måttet? Highway Star bjuder på ett fantastiskt gitarrsolo med en text som är tröttsam och töntig. Och Smoke on the Water – en ikonisk berättelse, men som låt är den en av rockens mest överskattade gäspningar. Lägg till Space Truckin’, som snabbt blir en tjatig rundgång av riff och refränger. Visst finns ljusglimtar som Pictures of Home, men i stort känns Machine Head som raka motsatsen till det explosiva och nyskapande In Rock. Ett ojämnt album trots all sin berömmelse.
Kiss, Destroyer, 1975
Av många anses som Kiss bästa skiva, med det ikoniska omslaget där de sminkade hjältarna står mot en brinnande bakgrund. Den gavs ut efter deras storsäljande live-dubbel, och skulle bli bandets skjuts mot stjärnorna. Det gamla Kiss var rufft, proto-punkigt och skitigt, nu blev ljudet plötsligt välpolerat och poppigt. Med bottennapp som Great expectations, vars lyrik är något av det mest banala man kan tänka sig, även inom denna genre. Skivan bidrog till bandets etablering och image, men den sålde inte lika bra som föregångaren.
Eric Clapton, Slowhand, 1977
Även den som gillar de släpiga slagdängorna Cocaine och Wonderful tonight, måste erkänna att det förekommer många utfyllnadslåtar på den här skivan. Den lever inte riktigt upp till legenden, gitarrhjälten och f.d Cream-medlemmen Clapton. Kanske lite väl långsam med handen?
Pink Floyd, The Wall, 1979
Pink Floyds så kallade mästerverk och tillika film, som delvis handlade om den gamla bandmedlemmen Syd Barret som via sitt drogberoende blev psykisk sjuk. Här finns några bra låtar, min egen personliga favorit är The thin ice, men vi har även Comfortly numb och Another brick in the wall. Men alla som lyssnat på dubbelalbumet i sträck vet att det förekommer väldigt mycket utfyllnad mot en mörk deprimerande bakgrund. Pretentiöst och dystert.
Michael Jackson, Thriller, 1982
För att vara världens mest sålda skiva av världens mest firade artist så är detta påfallande ojämnt. Vi har Thriller, Beat it, Billie Jean, resten känns som överblivet material från 1970-talets låtkatalog. Det är inte så innovativt eller magiskt som så många låter påskina, av en artist som utmålas som både musikaliskt geni, låtskrivare och dansare.
Madonna, True blue, 1986
Ett av årtiondets största album av en ikonisk artist. Väldigt plinkigt och plonkigt även för att vara 1980-tal. Förutom hitsen La isla bonita och Papa don’t preach hittar vi inte så mycket matnyttigt. Vissa av låtarna, som exempelvis Jimmy Jimmy är ren tuggummipop. Fenomenet Madonna byggde på hitsinglar samt hennes utstrålning, inte på valbalanserade album.
U2, Achtung baby, 1991
U2 näst bästsäljande album efter Joshua tree. Förutom One, som jag anser är mästerlig, har jag svårt att hitta bra låtar. Här finns en vilja till musikalisk utveckling eller förändring in i 1990-talet. Vi noterar ljudexperiment som närmar sig den tyska industrirocken, skränigt atonalt, i kombination med de välbekanta, irländska harmoniska refrängerna. Kanske ett försök att vara mer avant-garde än man egentligen förmår? Det känns vilset.
Metallica, Black album, 1991
Mer trallvänligt än tidigare, men lite slött och snömosigt? Många upprepande sekvenser som pågår alltför länge? Åtminstone om man gillade bandets tidigare skivor. Vissa menar att det är en del i bandets utveckling och mognad. Andra inte. När Metallica 1983 släppte Kill ’em all så bröt man ny mark, musiken var som en käftsmäll, vassare, snabbare och råare än Motley Crue, Bon Jovi och andra samtida band. De dagarna sprang snabbt förbi.
Taylor Swift 1989, 2014
Swifts röst är med all säkerhet autotunad, man har avlägsnat alla vokala avvikelser och även den eventuella originalitet som fanns. Albumet är mer genomarbetat än många andra popalster, kanske inte så mycket utfyllnadslåtar, men helheten andas tillika likformighet och blir sällan musikaliskt intressant. Jag hade svårt att lokalisera hitlåten. Detta album representerar det mesta som är fel med dagens musik.
