Det finns alltid grupper i ett samhälle som vill bevara och utveckla, och grupper som vill omkullkasta och skapa något nytt. Vi ser det i USA med sommarens urartade kravaller. Idag kallar vi de här grupperna höger och vänster, men företeelsen har i skiftande grad förekommit tidigare i historien. Exempelvis bröderna Gracchus i Romarriket, som ville dela ut land till fattiga, samt även omfördela andra resurser. Tilltaget ansågs befogat då rika patricierfamiljer tidigare tillskansat sig landområden, och många fattiga blivit lämnade därhän. Det finns alltid bakomliggande orsaker och tankar om rättvisa, men tyvärr har fördelningspolitiken en tendens att inte bara lösa problemet, den går ofta för långt.
I Sverige har vi haft fördelningspolitik under långa tider, men det verkar som att det alltid finns nya munnar att mätta, vi når uppenbarligen aldrig fram till det rättvisa samhället. Fördelningspolitiken handlar nämligen inte bara om skapa rättvisa, den utgör också ett effektivt sätt att skaffa röster och få nya anhängare. Och den som lever av gåvor kommer med stor sannolikhet att rösta på partier som ger dem ännu mer. Och då har vi skapat ett klientsystem, där en stor portion av invånarna livnär sig på bidrag, och de belönar sina välgörare vid valen vart fjärde år.
Allt hade väl varit frid och fröjd om politikerna gett gåvorna ur egen ficka, men så är inte fallet, det är allmänna skattemedel som omfördelas. Rättvisan gäller de som får, inte de som tvingas ge. Ett sånt här system är instabilt, och riskerar att falla sönder, om inte befolkningen hålls i schack på olika sätt. Ofta genom anpassad nyhetsrapportering, censur, och i slutänden förtryck. Det är också lättare att hålla igång klient-systemet så länge ekonomin är god.
Många ignorerar företeelsen, de har annat att tänka på, och de ser ofta någon slags poäng med omfördelningen. De tycker inte att det är värt att opponera sig.
Tyvärr är det nog värre än många föreställer sig. Klientsystemet är dessvärre inbyggt i vårt liberala demokratiska system, som viktar lika makt åt alla, även de som inte bidrar till samhällsbygget. Det är inte en slump att det demokratiska partiet i USA ständigt försöker inkludera fler väljarskaror, att ge fängslade personer möjlighet att rösta, eller illegala invandrare. Ibland pratas det om att sänka röståldern. Det demokratiska partiet anser sig företräda dessa svaga grupper, och genom att ge dem möjlighet att rösta så utökar de sin väljarbas.
I början av det förra seklet så uppstod en märklig politisk företeelse. Liberalerna gick till vänster, och blev socialliberaler. Och kommunisterna gick till höger och blev socialdemokrater. Bägge vurmade för sociala reformer och omfördelningspolitik. Vänstern och högern möttes, och blev i princip en gemensam politisk kraft. Oppositionen bestod av konservativa, och mer renläriga marxister. Det nya progressiva blocket drev igenom allmänna och lika val, samt mängder av sociala program som skulle stödja svaga grupper. Världen skulle bli så mycket bättre.
Baksidan med de allmänna valen blev att de svaga grupperna delvis tog över agendan, och hela tiden röstade för mer omfördelningspolitik. Det negativa med det gamla systemet, där vi hade löne- eller förmögenhetsspärrar i valen, innebar att en stor portion av medborgarna hamnade utanför och kände sig förfördelade.
Det märkliga är att utanförskapet inte verkar upphöra med fördelningspolitiken. Det finns fortfarande grupper som skriker efter mer, trots 80 år av fördelningspolitik och välfärdsstat. Orättvisorna verkar inte minska, allt fler röster höjs för ännu mer omfördelning.
Medborgare – både till vänster och höger – bör fråga sig om systemet är hållbart? Man kan inte fördela och förbättra i evighet. Vi kan inte heller utesluta stora grupper från det politiska livet. Det givna svaret borde ju vara att främja arbetsmarknaden, så att alla kan hitta arbete, och inte tvingas leva på bidrag. Då har alla skin in the game, och blir delaktiga i samhället. Och förmodligen kommer de att rösta på en mer hållbar politik, som inte bejakar konstant omvälvning och omfördelning, eftersom det inte längre behövs.
Givetvis skulle det här innebära en försvagning av både socialliberaler och socialdemokrater, som bägge lever på medborgarnas bitterhet. Givetvis kommer vänstern inte att ge sig, utan även fortsättningsvis låta folket odla ressentiment och utanförskap. Och vi får politik för politikens egen skull, ett slags postdemokratiskt klientsamhälle, som sakta övergår i pöbelvälde.
