Ända fram till 1970-talet var vi västerlänningar utvecklingsoptimister och framstegsvänliga. Många drömde om att snart ha en svävande bil i garaget, och att erövra rymden och bygga kolonier på planeterna i solsystemet. Det låter lite infantilt idag, men då framstod allt som möjligt. Det fanns inget som kunde hejda människans framfart.
Redan på 1960-talet så löste vi energiproblemen med hjälp av kärnkraft, en teknik som inte var helt utvecklad, men som kunde förse mänskligheten med oändlig energi. Alla problem var egentligen lösta redan för 60 år sedan.
Så blev det inte riktigt. Snart väcktes kraftfulla protester mot kärnkraften och den farliga radioaktiva strålningen. Miljörörelsen satte käppar i hjulen på i stort sett varenda industrigren. Och initialt kom en del gott ur detta. Vi började filtrera utsläpp, tygla kärnkraften, återvinna sopor, och omtanken om naturen blev ett viktigare inslag hos den framstegstörstande människan.
Fast miljörörelsen lät sig inte blidkas. All kärnkraft skulle bort. Inte ens forskning kring kärnenergi sågs med blida ögon och bannlystes i vissa länder. I praktiken kunde inte vindkraftverk och solenergi bära vårt energibehov, och vi blev ånyo mer beroende av fossila bränslen, något som ogärna diskuterades.
Nya miljöfaror ansatte oss hela tiden; under 1970-talet var det nedkylning, sedan blev det hål i ozonlagret, därefter global uppvärmning, och nu har vi klimatförändringar. Några handfasta lösningar på problemen lyftes sällan fram, istället fick vi fler toppmöten, avtal och samtal, som ofta gick ut på att reglera och höja skatterna. Miljörörelsen blev mindre konkret och mer esoterisk.
Tänk om vi fortsatt att utveckla kärnkraften sedan 1960-talet i samma takt? Hur skulle världen sett ut om inte ludditerna tagit makten under 1970-talet? Vad var det egentligen som gav dem så mycket styrka?
Svaret på den frågan handlar om människans tudelade natur. Å ena sidan omfamnade vi alla framsteg och nya uppfinningar, men å andra sidan började alltfler bli rädda för den nya okända världen. Industrier, anonyma miljonstäder, stål, betong, utsläpp och radioaktivitet. Kanske var det en naturlig reaktion att hejda sig, och börja drömma om träd, skogar och rena hav? Modernismens raka linjer och sterila fasader var måhända inte svaret på alla våra frågor?
Och givetvis fanns det människor på plats som kunde profitera på denna spirande rädsla. Vi ska inte vara naiva, miljörörelsen är en miljardindustri, med aktörer som exempelvis Al Gore som inte bara skapat sig en förmögenhet, utan dessutom blivit en mycket mäktig person. Miljörörelsens lobbyorganisationer kan influera regeringar och industrier. De påverkar även medborgarna via olika trender, där vi ibland uppmanas till att äta mer vegansk mat, köra mindre bil, köpa second hand, närodlat, ekologiska varor, rättvisemärkt osv osv.
Och minst en gång i veckan får vi höra att isen smälter i Arktis, och att haven kommer att stiga, och att det snart är försent. Oavsett sanningshalten i mediekampanjerna så är det ett effektivt sätt att valla och leda folk. Vi får också lära oss vilka politiker som är onda och vilka som är goda i denna nya förenklade värld. Och väljer du fel sida så väntar social bearbetning, mobbing och i slutänden censur.
Miljöideologin omfamnar numera i stort sett alla partier och politiska organ. Det är förmodligen den starkaste politiska kraft vi har i dagsläget. Rädslan för undergången är måhända en motiverande faktor. Och det är just detta våra ledare behöver, ty politik är i grund och botten en slags beskyddarverksamhet. Finns det inga hot och rädslor i samhället då kan inte politikerna hjälpa och leda oss, då blir deras verksamhet mindre viktig, och civilsamhället kan ta hand om det mesta. Oro och rädsla är politikens viktigaste vapen, och miljö- och klimathotet är perfekt ammunition. Därutöver, miljön och klimatet följer ytterst komplexa mönster som påverkas av en stor mängd olika faktorer, det blir svårt att verifiera eller falsifiera olika teorier. Därför kan du läsa att isen både smälter och ökar.
Den gröna rörelsen är delvis politisk, men den har också ett andlig sida, som ersatt forna tiders kyrklighet. Tron på naturen som en högre kraft, en slags panteism är utbredd bland folk, och den kallas ibland new age, nyandlighet osv. Och även om vi själva bor i ett rent land med få utsläpp och över 90% återvinning så känner vi en skuld å andras vägnar, det är mänskligheten som ska helas och inte vi själva. Hur mycket vi än gör så blir det aldrig nog. De religiösa aspekterna är påtagliga.
Miljörörelsen har ett antal profeter som reser runt och predikar, de väcker stor medial uppståndelse, trots att budskapet är tunt och mestadels handlar om att skrämmas. Och vi vill bli skrämda. Vi vill ingå i kretsen som ifrågasätter den ständiga tillväxtkulturen, och önskar skapa balans i tillvaron. Vem vill inte det? Kritik mot rovdrift och överutnyttjande av naturen finns både hos vänstern, konservativa och liberaler.
Men någonstans gick det fel. Vi offrade nämligen framtidsoptimismen, som på sikt hade löst våra problem, och fick istället ett dystopiskt, antivetenskaplig kvasireligiöst samhälle, där ingenting duger och ingenting är sant. Och det är en väldig dålig utgångspunkt, oavsett vilka politiska mål vi har framför oss, om nu inte syftet är att tjäna pengar på folks rädsla och skuldkänslor vill säga.
