Det debatteras mycket om åsiktskorridorer just nu, om vad som får debatteras och inte i den offentliga rummet. Det finns tillika de som förnekar att dylika företeelser finns i Sverige, vilket givetvis är en stor lögn. Låt oss bena ut det här, och titta på vilka korridorer som finns i Sverige och hur de fungerar.
Inom media finns det en stor överrepresentation av miljöpartister enligt olika undersökningar. Det som tidigare var mediavänstern har sakta muterat till något grönare, men mycket av vänsterns idévärld spökar fortfarande. Det är en kollektivistisk skara som inte tillåter att man ifrågasätter växthuseffekten, eller kritiserar migrationspolitiken. Man förespråkar hög statlig inblandning, utjämningspolitik via bidrag, höga skatter, samt att Sverige ska verka för internationell solidaritet, feminism, hbtq-frågor etc.
Sedan har vi det liberala näringslivet. De är snabbrörliga, gillar globalisering, utveckling, förändring och vill ha lägre skatter avreglering, mindre statlig inblandning. De är öppna för invandring, men kan tänka sig att diskutera kvoter, och vilken slags invandring ett land ska ha, green card-system kontra flyktinginvandring etc. De kan ha olika åsikter om växthuseffekten men är generellt emot nedskräpning och miljöförstöring på ett mer konkret plan. De röstar ofta borgerligt, gärna på fp, c etc.
Sedan har vi de konservativa. De gillar traditionella värderingar, ställer sig ibland frågande till nymodigheter och förändringar. De har inget emot statlig inblandning, gillar starka funktionella institutioner och tydliga generella regler. Storskalig invandring betraktas med skepsis. Man är inte heller överdrivet förtjusta i EU, globalisering, öppna gränser etc. Traditionellt har de röstat på socialdemokraterna eller borgerligt, men allt oftare på Sverigedemokraterna.
De konservativa och de liberala gillar förstås inte att den gröna vänstern i stor utsträckning kidnappat medierna, framförallt handlar det om svt och de stora tidningarna.
Det som beskrivs som åsiktskorridoren är ofta dessa grön-röda åsikter. Medan andra åsikter nedvärderas, eller beskrivs just som andra åsikter, och inte gängse åsikter.
De liberala och de konservativa reagerar olika på detta. De liberala kämpar emot och lyckas ta platser i flera mediehus, tankesmedjor etc och därigenom får de ut sina tankar. Den konservativa skaran känner sig emellertid mer förbisedd, de har kanske inte lika många välartikulerade ambassadörer, och man protesterar genom att rösta på exempelvis SD.
Den här uppspjälkningen av debatten i det offentliga rummet har nog bara börjat. Från att Sverige har varit ett konsensus-samhälle, där alla låtsas dricka mellanmjölk med 4-5 skivor mörkt bröd, den tiden är förbi. Vi gillar inte att bli åthutade av förståsigpåare och besservissers. Svensson är starkare och mer modig idag, och han är dessutom hyffsat välutbildad, och har rest en hel del, sett andra länder, andra folk, och hur de har det. Och detta är en styrka. Och givetvis ska medierna spegla all denna mångfald, istället för att försöka lägga locket på och låtsas som om det vore 1972.
