Det talas ofta om skattemoral, särkilt under kristider när staten har ont om pengar i skattekistan. Det handlar om att medborgaren ordningsamt ska betala skatt, utan att fuska eller tänja på reglerna.
Mer sällan talas det om skattemoral ur ett annat perspektiv, lagstiftarens perspektiv. Är det rimligt att ständigt höja avgifter, skatter och pålagor – och förvänta sig att gemene man förnöjsamt ska acceptera och betala? Även politikerna bör hålla sig inom etiken gränser för vad som ska beskattas, och hur mycket. Även de bör ha skattemoral.
Skattetrycket skiftar från land till land, i de flesta stater betalar man mellan ca 30-50% totalt, inkl moms, sociala avgifter etc. Sverige ligger givetvis i det övre registret.
Vad är då en rimlig skattesats? Kan man resonera sig fram till det?
Om vi börjar från början; de flesta är överens om att 100% skatt är fel. Om alla pengar tas så är man blott en slav, oavsett om pengar fördelas tillbaka eller ej. Vi vill ju ha en viss makt över vår privatekonomi.
Även vid 50% totalt skattetryck går det en viktig skiljelinje. När det offentliga tar hälften eller mer av din lön. Där står den svenska politiken idag och stampar. Vi ligger på ca 46% total skatt. Andra länder med hög skatt är Danmark, Frankrike, Belgien.
Det går också viktiga skiljelinjer vid 40% och 30%. Här ser vi länder som Storbritannien, Holland, Kanada m fl.
Om vi närmar oss ett skattetryck på 20% så räknas det som mycket lågt, och tankarna går till diverse skatteparadis eller länder som anses vara fattiga, exempelvis Mexiko.
De flesta medborgare i världen betalar alltså runt 30% i skatt. I bästa fall får man tillbaka vård, skola, utbildning, rättsväsende och försvar. Högskatteländerna erbjuder dessutom starkare sociala skyddsnät, arbetslöshetsförsäkringar, sjukförsäkring, föräldrapenning, god pension etc.
Alla dessa tjänster – förutom rättsväsendet och försvaret – kan i och för sig köpas på en fri marknad, sjukvårdsförsäkringar, fackliga arbetslöshetsförsäkringar, privatskolor etc. Det staten erbjuder oss vanliga medborgare är inget unikt, och inte heller särskilt prisvärt.
Ofta saknas dessutom en utvärdering av statens tjänster. Är vården och skolan bra? Har myndigheter och tjänstemän skött sina uppgifter på bästa sätt, och hur många brott har polisen klarat upp?
Och det är givetvis här det brister. Det är sällan våra politiker ens lyckas hålla budgeten, eller klarar de fundamentala målen. Det gäller även i högskatteländerna. Vårdköer, skolor med oengagerade lärare, ett nedmonterat försvar, och poliser som inte lägger krut på villainbrotten i dina kvarter.
Det är mot detta vi bör jämföra skattesatserna. Vad får vi tillbaka? Om man betalar halva sin lön så förväntar man sig något tillbaka. I många EU-länder undrar man med rätta vart pengarna tagit vägen, ty statsskulder och obalanser skenar vilt. Även i högskatteländer som Belgien och Frankrike.
Kastar västvärldens medelklass sina skattepengar i ett stort svart hål?
Förmodligen. Och vi gör det frivilligt, ty politikerna skrämmer oss med skenande arbetslöshet, finanskriser, terrorister och annat elände. Det är nog bäst att betala så att man är trygg, tänker de flesta. Och glömmer att det är våra folkvalda som direkt eller indirekt skapat merparten av alla verkliga och inbillade faror.
