Under senare tid har det talats om en spricka mellan Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Trump menar att Netanyahu är manipulativ och utnyttjar hans välvilja. Vi ser också att amerikanerna hastigt och lustigt slutit ett fredsavtal med de jemenitiska rebellerna (Houthierna) som blockerat inloppet till Röda havet och hotat Israel med robotattacker, samt en viss avspänning i relationen till Iran; det verkar åtminstone inte bli krig inom överskådlig framtid – något många amerikanska och israeliska hökar sannolikt hade hoppats på.
Den israelisk-amerikanska relationen är långvarig, men vi måste också notera att bombningarna av Gaza har skapat svallvågor världen över och gett Israel mycket negativ publicitet. Den militära aktionen beskrivs allt oftare som ett rent folkmord.
Givetvis påverkar detta även USA, som ju är Israels främsta sponsor och allierade. Kanske har åtminstone några i den amerikanska toppledningen fått nog. Samtidigt finns en stark judisk lobby i USA, som i regel stödjer Israel, men även här finns spänningar – Gazaoffensiven har indirekt bidragit till att alla judar drabbas av dåligt rykte, inte bara de som bor i Israel. Den judiska identiteten som offer har abrupt vänts till en roll som förövare.
Kan det dessutom vara så att Israels roll som ett västerländskt fort i Mellanöstern håller på att krackelera? Det var britterna som i samband med Balfour-deklarationen 1917, med stöd från rika intressenter som Lord Rothschild, lade grunden till det som skulle bli staten Israel – ett hem för den judiska diasporan, framför allt för fattigare grupper. Förmodligen hade britterna egna motiv – det handlade nog inte bara om att hjälpa judarna, utan även om att säkra en strategisk utpost i det oljerika Mellanöstern. Efter andra världskriget tog USA över rollen som stormakt i regionen, och även som Israels beskyddare. Många menar att Israel inte skulle kunna existera utan det militära stöd amerikanerna kontinuerligt tillhandahåller.
Vad har då Israel för framtidsutsikter utan västvärldens stöd?
Först och främst bör Israel söka fred med sina grannländer. Ett så litet land kan inte ha fiender omkring sig – situationen måste stabiliseras. Detta skulle förstås kräva eftergifter, såsom att förverkliga tvåstatslösningen och lämna ockuperade områden som Golanhöjderna. Många menar att tvåstatslösningen är död, men jag tror att den relativt snabbt kan återuppväckas – särskilt i ett läge där flyende palestinier varken tas emot av andra arabländer eller av ett alltmer migrationskritiskt Europa. Vart ska de annars ta vägen, om inte till ett eget land?
Fredliga relationer med grannländerna skulle också kunna leda till arbetskraftsinvandring till Israel, som är en av få produktiva regioner i området, utöver oljeekonomierna i Gulfstaterna. Det skulle dock kunna innebära svårigheter att upprätthålla en etnisk homogenitet, vilket Israel sällan kritiserats för – medan samma ambition i exempelvis Sverige eller Tyskland skulle mötas av stark kritik. Kanske skulle många judar med utländska kontakter lämna landet, och det skulle kunna leda till att de orientaliska judarna (Mizrahi) fick större politiskt inflytande. Israel skulle sakta utvecklas till ett mer traditionellt Mellanösternland, där religionen – snarare än ekonomin eller militärmakten – utgjorde den största skillnaden.
Om USA drog sig tillbaka från Mellanöstern, skulle andra aktörer naturligtvis träda fram. Regionen skulle sannolikt delas upp i en turkisk och en iransk intressesfär – dessa två länder är områdets verkliga stormakter, med de starkaste arméerna. Israels relation till någon av dessa stormakter skulle i så fall bli avgörande för landets framtid. Troligen skulle Israel hamna i den turkiska sfären. Även om relationen idag inte är särskilt god, är den ändå bättre än den till Iran.
Regimskiften i Turkiet och Iran skulle förstås påverka hela regionen. Men utan USA:s roll som regimvältare och färgrevolutionär lär dessa förändringar ta andra vägar. Erdogan skulle mycket väl kunna ersättas av en ännu mer konservativ ledare, och en liknande utveckling är tänkbar i Iran. Ändå finns det i väst en föreställning om att ett mjukare styre är möjligt i båda dessa stormakter – och kanske är det en realistisk förhoppning. Israel kommer förmodligen att existera i denna nya världsordning, men som ett mer normalt land, med en mer försiktig hållning gentemot sina grannar.
