Donald Trump gick till val på att avsluta kriget i Ukraina – han skröt om att han kunde stoppa det på 24 timmar. Nåja, de flesta förstod att han överdrev, men trodde ändå på hans avsikter. Nu har det gått flera månader, och vi ser fortfarande inga tecken på att kriget är på väg att ta slut. De militära leveranserna från väst fortsätter, liksom stridigheterna. Detta trots att Trump kallar Ukrainakriget för ”Bidens krig” och hävdar att det aldrig hade inträffat om han själv varit president vid tiden.
Frågan är om Trump kommer att göra som sina föregångare – lova fred men i praktiken göra tvärtom?
Barack Obama är kanske det tydligaste exemplet. Han lovade förändring efter George W. Bush, men fortsatte krigen i Irak och Afghanistan, och startade dessutom ett nytt i Libyen. Med andra ord var han kanske värre än Bush – möjligtvis med en bättre marknadsföringsavdelning, eftersom så många fortfarande verkar uppskatta fredspristagaren Obama.
Trump har också fått oroligheterna i Mellanöstern i knät. Jemenitiska rebeller blockerar inloppet till Röda havet, striderna i Gaza fortsätter, och Syrien har kollapsat och kontrolleras nu till stor del av militanta grupper med stöd från bland annat Turkiet. Samtidigt försöker Iran utöka sitt inflytande i regionen genom att stödja antiisraeliska och antivästliga rörelser. Det amerikanska hangarfartyget USS Truman, som skickats till området, tycks inte ha gjort någon större nytta – snarare visat hur sårbara dessa flottstyrkor är för missil- och drönarattacker.
I Ukraina pågår någon form av förhandlingar. Om Ryssland verkligen är intresserade återstår att se – de fortsätter kriget som om ingenting hänt och ser snart ut att ha full militär kontroll över de proryska utbrytarrepublikerna. Frågan är om de nöjer sig med dessa, går vidare mot Odessa, eller försöker annektera hela landområdet öster om Dnepr? Floden utgör en naturlig gräns, men är också landets viktigaste pulsåder.
De hårda sanktionerna tycks inte ha bitit på Ryssland – tvärtom har de lett till en form av nationell samling, både inom civilsamhället och näringslivet. Nyligen provflög Ryssland ett nytt passagerarflygplan med inhemskt utvecklade jetmotorer. Nöden är uppfinningarnas moder, och samarbetet med övriga BRICS-länder har stärkts, vilket minskat beroendet av väst både vad gäller handel och kulturellt inflytande.
Kanske borde Trump ha dragit sig ur Ukrainakriget direkt. Ju mer han engagerar sig, desto mer fast i konflikten blir han.
Problemet är att om han hade avslutat allt militärt stöd omedelbart, så hade Ukraina sannolikt kollapsat snabbt. Landet är starkt beroende av amerikanska satellitbilder och navigationssystem. Då hade det också blivit uppenbart hur djupt USA varit inblandat – inte bara i planeringen, utan även i de dagliga striderna sedan 2014. Detta går stick i stäv med mediebilden av ett oprovocerat fullskaligt ryskt anfallskrig. I förhandlingarna har Putin också krävt att krigets bakomliggande orsaker ska adresseras – något som irriterar amerikanerna, särskilt det demokratiska partiet, som i över ett decennium bedrivit tvivelaktiga affärer i Ukraina.
Det är inte lätt att vara Donald Trump just nu. Hans tuffa förhandlingar om tariffer har kört fast. Även om han haft viss framgång med att skära ner i den överdimensionerade offentliga sektorn, börjar även det framstå som ett Sisyfosarbete.
Trump brukar ha en förmåga att landa på fötterna. Måhända finns det en plan B – både för Ukraina och Mellanöstern? Att han inte inlett ett krig mot Iran får ses som ett gott tecken. Samtidigt verkar det amerikanska etablissemanget i hög grad vara för fortsatt krig, och sannolikt pressas Trump hårt i dessa frågor. Personligen tror jag inte att Trump är en krigspresident, men han tvingas fatta allt svårare beslut som för honom djupare in i krigsträsket.
Kanske är detta den största utmaningen för varje ny amerikansk president: att få stopp på krigen och normalisera den amerikanska ekonomin. När räkenskapens dag kommer, inser vi att dessa krig bidrar till det enorma skuldberget och skadar USA:s anseende – särskilt i den globala södern. Några få blir rika, men den vanlige amerikanen vinner ingenting på att hans land ständigt befinner sig i krig.
