Länge återkom tanken: ”När amerikanerna väljer en svart president, då har verklig jämlikhet uppnåtts.” Denna fras blev nästan en metafor för en avlägsen vision, något som, om än möjligt, tillhörde en framtid långt bortom horisonten. Men så trädde Barack Obama fram på den politiska scenen, med sitt budskap om förändring (Change!) i ett klimat av krig och oro – en tidsanda präglad av hans föregångare George W. Bush. Amerikanerna var utmattade efter år av ingripanden i Mellanöstern; de längtade efter stabilitet, trygghet och ett nytt ledarskap.
Barack Obama vann presidentvalet 2008, och var president i två perioder, från 2009 till 2017. I åtta långa år. Amerikanerna fick sin första svarta president. Och inget speciellt hände. Krigen i Afghanistan och Irak fortsatte, och det startades ett nytt krig i Libyen, ett land som lämnades söndrat och i upplösning tills denna dag. Obama försökte sig också på ett universellt hälsoförsäkringssystem (Obamacare) som aldrig riktigt lyfte, initiativet var dåligt planerat och ineffektivt.
Det blev inte någon förändring.
De ouppfyllda förväntningarna skapade en slags mental knut i den amerikanska själen, dels bland den svarta befolkningen som trodde att en svart president skulle vara lösningen på allt. Men också bland de vita, som kanske hoppades på en större känsla av jämlikhet, broderskap och systerskap.
Dessa förväntningar hade sitt egentliga ursprung i efterkrigstidens rättighetsideologi. Västvärldens politiska grundspår efter 1945 kan sammanfattas med några enkla formler: västerländsk demokrati, jämlikhet och människans lika värde, samt Pax Amerikana.
I motsats till de fascistiska och kommunistiska ideologierna som härjat i Europa så ville man skapa en ideologisk grund som var mer människovänlig och rättvis. Och efter andra världskriget spreds tankar om människans lika värde via FN:s traktat om mänskliga rättigheter, samt en allmän jämlikhetstanke som inbegrep klass, kön och ras. Och den sammanhållande kraften var USA, som tillhörde segrarmakterna, och som snart blev en supermakt tillsammans med Sovjetunionen.
Därutöver odlades en stark individualistisk inställning till livet, nu skulle man reda sig själv, alla hade lika rättigheter och möjligheter, vi var oskrivna blad i livets stora bok. Detta kom till slut att skära sig med tanken om allas likvärdighet. Om alla är lika, hur kan då någon vara helt unik?
Givetvis finns det en massa olika tolkningar av vad som egentligen menas med ”allas lika värde”, vi behöver inte gå in på detaljer, men det handlar egentligen om ett abstrakt människovärde som alla besitter. Alla har ett människovärde, även mördare och våldtäktsmän. Och det är här det börjar knaka i fogarna. Många inser efter en stunds eftertanke att man inte alls tycker att alla är likvärdiga, oavsett om människovärdet är ett abstrakt eller realistiskt begrepp.
Under Obama så uppnådde vi förmodligen toppen av efterkrigstidens rättighetsideologi. Men folk insåg också dess brister och tomhet.
Hur kan vi jaga rättvisa i all evighet, någon gång måste ju rättvisan vara uppnådd? Och när den är uppnådd då börjar folk istället göra nya tolkningar av begreppet, och de söker allt märkligare klientgrupper för vilka de vill skapa rättvisa. Det började med lika rättigheter för fattiga och rika – och slutade med kvotering, särlagstiftning och rättigheter för (exempelvis) transpersoner.
Vi inser att transpersoner redan inkluderas i de mänskliga rättigheterna (de är ju människor), men man ville göra om kampen ännu en gång. Och nu sökte man universell acceptans, att du och jag ska acceptera saker på ett personligt plan. Alltså, inte bara rättigheter i lagboken utan krav på gillande från alla individer.
Det är här det börjar bli kusligt, när man vill komma åt folks själ. Givetvis får vi tycka och tänka vad vi vill om folk, raser, klasser – så länge vi inte tar till hot, våld etc. Man kan inte kontrollera folks tankar eller åsikter. Somliga har ju trista idéer. Vi får lära oss att leva med det.
Ni märker vart jag är på väg. Under här perioden stärktes tankespåren som kom att kallas ”woke”.
Under Obamas presidentskap uppstod också en mer utbredd skepsis gentemot makten. Folk frågade sig varför Obama fortsatte krigen när han lovat fred och förändring? Vem var det egentligen som styrde? Hur kom det sig att politiken var samma som tidigare, trots att man valt en fredlig svart man till president?
Sakta uppstod det grupper som medvetet eller omedvetet började fjärma sig från rättighetsideologin. Det kunde vara libertarianer, nationalister, kristna, populister – men oftast vanligt folk som egentligen aldrig varit helt ombord med allas likvärdighet och det ständigt utökade jämlikhetsbegreppet.
Eliten ogillade detta, och deras ryggmärgsreflex blev att kalla avvikarna för rasister, fascister, fobiker osv osv. Och i början fungerade taktiken, man lyckades stämpla kritikerna och mobba dem tillbaka till sina gömställen. Men det gick inte i förlängningen, eftersom rättighetsideologin aldrig var tänkt att följas bokstavligt, den hade sina inbyggda brister, och gick på många sätt och vis emot den mänskliga naturen. Dessutom hade den spelat färdigt sin roll. Vi befinner oss inte längre i efterkrigstiden, de flesta av oss betraktar kriget som en avlägsen historisk händelse, och de som var med är döda.
Och här är vi nu. Många gillar fortfarande rättighetsideologin, de förstår inte riktigt att den har urartat, även om något skaver och känns olustigt. Det är väldigt svårt att lämna en accepterad sanning bakom sig och söka något nytt.
