Danskarna och det högljudda Dansk folkeparti flirtar med främlingsfientliga krafter, publiceringen av Muhammed-karikatyrerna i Jyllandsposten kan tolkas som ett resultat av det rådande samhällsklimatet.
Troende muslimer menar att profeten varken får avbildas eller förlöjligas. Även västerlänningar finner bilderna osmakliga, då de påminner om judiska nidbilder med kroknäsor som spreds av nazisterna under 30- och 40-talen.
Publiceringen upprör, men ingen lag har brutits, inget brott har begåtts – arabisk lag gäller inte i Danmark. Om alla godtog islams hårda attityd, skulle ingen religiös satir förekomma, vilket är en omöjlighet i västvärlden. En förutsättning för vår kultur är att allt får ifrågasättas, vändas och vridas på.
När jag ser de danska, svenska och chilenska ambassaden brinna i Syrien, affärer och flaggor i lågor och folkmassor i uppror, då inser jag att det inte längre handlar om några karikatyrer. Nej, det här handlar om något annat.
Många menar att extremistgrupper försöker så split, och vinna politiska poänger genom hatpropagandan mot väst. Inrikespolitik med andra ord, där Danmark och andra västländer används som tegelstenar i debatten på gatorna.
Polarisering. De gillar inte oss. Gillar vi dem?
Vi västerlänningar tar avstånd från många arabiska företeelser, kvinnoförtryck, religiös lagstiftning, totalitär statsmakt, avsaknaden av yttrandefrihet mm. Däremot har de flesta västerlänningar (i den privata sfären) inget emot muslimer, trots meningsskiljaktigheterna. Vi bränner inga arabiska flaggor, vi slänger inte brandbomber på deras ambassader och vi anstiftar inga upplopp på gator och torg. Många muslimer bor och verkar dessutom i våra länder, och de utövar sin religion fritt i nybyggda moskéer. På samma sätt är de flesta araber välvilligt inställda till oss; västerländska företag etablerar sig i arabvärlden, vi gör affärer och utbyter erfarenheter.
Den nutida konflikten mellan väst- och arabvärlden bottnar i Israel/Palestinakonflikten, revolten i Iran 1979 och 11-septemberdåden. Länge har USA ensamt fått symbolisera den ”dekadenta västvärlden”, men nu dras lilla Danmark och resten av Europa med i symbolkriget.
Hur ska det sluta? Den djärvaste teorin går ut på att vi bevittnar islams dödsryckningar. Fundamentalisterna noterar att vanliga araber blir alltmer sekulariserade, och extremisterna försöker med allsköns medel vända klockan tillbaka. Västvärlden och globaliseringen anses bidra till att urvattna islam, därför svartmålas vi och vår västerländska kultur. Tillsammans med datorer, mobiltelefoner, Internet, mode, tidningar och TV smyger sig vår livsstil obevekligt in i arabvärlden.
Jag skulle vilja påstå att ”västhatet” egentligen inte har med oss västerlänningar att göra. De muslimska extremisterna struntar i oss, så länge vi håller vår kultur på hemmaplan, vilket är omöjligt i en globaliserad värld. Vi bevittnar en arabisk inre kamp, som förmodligen kommer att leda till en friare tolkning av Koranen och slutligen till demokratisering. Frågan är hur länge extremisterna orkar fortsätta?
Sveriges radio citerade detta inlägg i Bloggkrönikan 060211.
