Jag är ingen vän av EU. Kol- och stålunionen och EG bestod av olika typer av samarbeten, men EU är ett politiskt projekt som utmynnar i en union, ett fullbordande av Europas förenta stater. När det gemensamma fördraget presenterades kände jag skepsis, som sakta utvecklats till djup misstro.
Det här var något helt annat än fri rörlighet av varor, tjänster, personer och kapital.
Unionen handlar inte längre om samarbete och fred, utan om Europeisk imperialism.
Därutöver dras EU med en rad kroniska sjukdomar. Den gemensamma valutan har skapat obalanser mellan skiftande ekonomier och kulturer, den fria rörligheten bidrar långsamt till demografiska problem. Och den politiska maktfullkomligheten och det stora avståndet till medborgarna lägger grunden till misstro och politikerförakt.
Kan EU lagas? Finns det något sätt att reparera samarbetet, utan att splittra gemenskapen? Det finns tre huvudpunkter som man bör titta på.
Unionen
Avskaffa unionen och EU-parlamentet. Inför en konfederation, där makten återförs till de lokala parlamenten, och i stor utsträckning till de enskilda regionerna och länen. Centralstyrningen i Bryssel är roten till mycket av det onda inom EU. Makten befinner sig långt från medborgarna, eliten känner sällan till de skilda medlemsländernas behov eller regionala olikheter. Det byggs upp ett demokratisk underskott. Flera av EU:s toppolitiker är dessutom inte folkvalda, t.ex presidenten Jean-Claude Juncker. Samtidigt som man pekar finger åt Ryssland och Turkiets pseudodemokratier. Detta ger minst sagt dåliga signaler.
Euron
Upprätta en hållbar plan för avveckling av euron. En gemensam valuta som binder samman länder med väsensskild ekonomi och finanspolitik fungerar dåligt, skapar obalanser, och kan inte repareras på andra sätt än med ännu fler lån och subsidier. Detta är ohållbart i längden.
Migration
Fri rörlighet av personer är en fantastisk idé. Men det blir problematiskt när så många ska till London och så få till Bratislava. Det uppstår obalanser, och följaktligen bör medlemsländerna kunna säga nej. Migration (både inom och utanför EU) är ett komplext fenomen som berör vitt skilda områden som ekonomi, demografi, infrastruktur, religion och kultur. Vi bör följa principen om fri rörlighet så långt det går, men det bör finnas en nödbroms.
Och detta bör gälla alla EU:s fördrag, de kan inte enbart vara tvingande och bindande, utan bör bygga på frivillighet. Ibland pratas de om ett EU á la carte, vilket innebär att länderna i större utsträckning väljer vilka avtal de vill införa och hur djupt de vill engagera sig. Detta är enligt mig det enda sättet att skapa ett fungerande samarbete i Europa. Där utveckling, samverkan och tillit byggs upp organiskt över en längre tid.
Genom dessa drastiska förändringar kan det grundläggande samarbetet räddas. Vi tar bort överstatligheten och den gemensamma valutan. Vi återvänder till något som mer påminner om EG än om EU. Länder som samarbetar är inget dåligt, men avtalen bör baseras på frivillighet, rättvisa och länderna ska kunna kunna dra i nödbromsen.
Det låter egentligen självklart, men vi befinner oss långt från denna vision, när politiker som t.ex Emanuel Macron istället vill stärka unionen och binda länderna ännu hårdare till varandra. Dylika åtgärder riskerar emellertid att skynda på splittringen och sönderfallet, och istället för att reparera unionen kanske vi får tre-fyra olika falanger som står emot varandra, och i förlängningen blir bittra fiender.
Storbritannien är redan på väg bort, och Centraleuropa fjärmar sig från unionen. I bägge fallen har det byggts upp aggressioner som resulterat i hårda ord och främlingskap. Italien löser sin bankkris på egen hand utan hjälp av EU, och överger därmed den Europeiska bankunionen. Frågan är om Tyskland kan acceptera denna fräcka underminering av samarbetet? Hur ska bankkriser lösas i framtiden? Hur lång är stubinen på Deutsche Banks kris? Och var befinner sig Grekland på krisskalan?
Om samarbetet ska räddas så bör politikerna i Bryssel sätta igång omedelbart med plan B.
