Kulturellt höger eller vänster?


Kulturellt höger eller vänster? 1
Perseus med medusas avhuggna huvud, av Benvenuto Cellini, Florens.

Jag lyssnade på senaste podcasten av Bronze Age Pervert (BAP), och det slog mig att han fortfarande efter allsköns politiska krumbukter fortfarande är relevant. Mycket fokus läggs på vad som egentligen är höger eller vänster, framförallt ur ett kulturellt perspektiv. Och det är ganska befriande i det här ständiga pekfingriga åsiktskriget som pågår online.

Ska högern alltid bestå av frikyrkliga puritaner, där moralkontroll råder och ingen får kliva utanför, med risk för skam och hån? Den här typiska amerikanska konservatismen som är dumtråkig, intolerant och mestadels visionslös.

Eller kan högern också bestå av äventyrliga dårar, udda existenser, med märkliga kläder, vanor och ovanor, samt inte alltid moraliskt korrekta? Med förebilder som Alexander den store, Alkibiades, Robert Guiscard, Napoleon, Friedrich Nietzsche, Neil Ellis och Camille Paglia? Och därutöver med ett ideal av atletiska kroppar, nudism, manliga gemenskaper och storslagna planer?

Likväl kan jag ibland få för mig att BAP bara är en s.k psyop, med syfte att pervertera den konservativa ungdomen, och bakvägen leda in dem i vänsterkulturen. Han är en libertin med en vurm för den starkes rätt, likväl en överbeläst akademiker, estet och gourmé – inte helt olik somliga inom dagens världsfrånvända champagnevänster.

Hursomhelst så tycker jag delar av BAP:s tankevärld är intressant, och mer relevant än mycket annat man läser eller hör. Det sammanfattar delvis mina egna tankar, just det här med att vara ekonomiskt konservativ, men inte alltid kulturellt. Och att man inte nödvändigtvis behöver köpa hela åsiktspaketet.

Politik säljs ofta inbakad i en specifik kultur. 68-vänstern var revolutionärer, de lyssnade på intressant musik och de hade coola kläder. Mycket av det marxistiska tankegodset hade aldrig gått att sälja in hos den tidens ungdom, utan den påföljande attraktiva kulturen.

Kanske är det därför dagens konservativa har så svårt att etablera en motkultur till den globalistiska vänstern. De är för tråkiga. Även en fordom populär ledare som Viktor Orban förlorar slutligen valen, mest för att han är en grå gubbe med grå idéer. Han räddade Ungern från massmigrationens vedermödor, ja, och det tackar många honom för. Men även mer ordinära ledare från det gamla Östblocket lyckades hålla ut. Kanske är massmigration mestadels en västlig företeelse? Och till slut tröttnade folket på Orban, trots att han är vältalig och dynamisk inom sitt eget fält, men att predika om kyrka, familj, lag och rätt in absurdum leder uppenbarligen till en långsam nedgång.

Människan behöver inte bara trygghet, utan även visioner, äventyr och spektakel. En högerpolitik som inte omfamnar även dessa avigsidor av den mänskliga naturen är nog dömd att misslyckas.

Om jag nu ska omfamna min antiideologiska sida, så tror jag att många skulle önska att det stora flertalet vore traditionella konservativa. Lugna, troende och trygga – så att samhället och alla dess sinnrika mekanismer skulle fungera väl. För plikt, dygd och vedermödor fungerar ju även ute i arbetslivet, och skapar en väldigt stark yrkeskår, som bidrar till ett välfungerande land. Medan vi själva vill vi vara avvikare, vilda och fria, utan kyrka, stat eller plikter – leva för oss själva och ingen annan – i ett vältrimmat och tryggt samhälle skapat av andra. Kanske är detta konservatismens outtalade paradox?

Missa inget
Få veckans viktigaste texter samlade i din inkorg varje måndag. Enkelt att avsluta när du vill.