Vi betalar i snitt knappt hälften av vår inkomst i skatt i Sverige, om man räknar in alla pålagor, moms, sociala avgifter etc. Halva vår lön går till det offentliga, hälften av vår TID kanske man borde säga, för det handlar ju om tid. Den tid vi lägger ner på att skapa, producera, sälja, förhandla eller vad vi nu sysslar med. Hälften.
Tid som vi istället skulle kunna lägga ner på barnen, fritidsintressen eller på att jobba ännu mer, för att finansiera ett bättre boende, bättre livskvalitet etc. Föremålen för vår strävan är ju olika, några kanske skulle skänka överskottspengarna till välgörenhet, vad vet jag. Det jag däremot vet är att vi har väldigt ont om just TID, särskilt barnfamiljer, där det mesta måste tidsoptimeras för att fungera.
Och denna värdefulla TID skänker vi så lättvindligt till statsmakten i hopp om att få tillbaka viktiga saker som vård, omsorg, barnpassning, pensioner och en buffert när vi blir sjuka eller arbetslösa.
Märkligt nog så offrar vi mycket av vår tid för att köpa andras tid. Förskoleverksamheten är ett sådant exempel, där personalen huvudsakligen avlönas med skattemedel, dvs vår tid, just den tid som vi själva skulle vilja använda för att vara med våra barn. En svindlande och obehaglig realitet.
Samma sak är det med pensionen, vi jobbar hårt och försöker spara en slant, vilket är svårt med tanke på att halva vår tid är en uppoffring till det offentliga. Kanske skulle vi själva kunna spara ihop till vår pension – om vi fick behålla mer av vår tid? Vem vet?
Även omsorgen av våra gamla skulle kunna bli mer personlig om vi hade mer tid, men även här köper vi andras tid, så att vårdpersonal via våra skattemedel ska kunna ta hand om de som en gång födde oss, så att vi ska få MER tid att arbeta och betala skatt…
Skatt är pengar, och pengar är tid – din tid
