I skolans historieundervisning lär vi oss att stadsstater slås ihop till nationer, och nationer slås ihop till imperier, och kanske någon gång i framtiden blir hela jorden förenat i en nation.
Den som gillar tanken bör ha en optimistisk syn på stater, statsmakter och politiker. Den förenade världen anses föra med sig många goda ting, och jorden ska styras av kloka och rättrådiga ledare som leder civilisationen framåt.
Vi ser att verkligheten inte riktigt håller sig till planen. Nyligen röstade Britterna om utträde ur EU. Och många folk och regioner är missnöjda med unionen, och somliga vill ha självstyre. EU kostar mycket pengar, och våra folkvalda är impopulära, de tar ofta felaktiga beslut och kör över medborgarna.
Problemet med imperier är att de försöker pressa in olika folk och kulturer i en given mall som kanske inte passar alla. Även ett så stort och lyckat projekt som USA har sina problem. Under inbördeskriget på 1860-talet spilldes många amerikanska liv på imperialismens altare.
Det var inte slaveriet som var grundfrågan, nej, det handlade om att ett antal delstater inte tilläts träda ur unionen. Och ordningen återställdes medelst mycket blodspillan och sår som är delvis oläkta i de södra regionerna.
Den enorma amerikanska militärmakten handlar inte bara om att visa musklerna utåt, utan även för att kväsa inre upproriska tankar i sin linda. Det krävs mycket våld för att hålla ihop ett imperium, ändå brukar de till slut falla.
Är det bättre med massor av smånationer i en oändlig röra av gränser, valutor och olika legala system? Vad är det för mening med splittring och oreda?
Ja, det kan faktiskt finnas en poäng i en dylik röra. Vi har nyligen lärt oss att stora komplicerade valutaprojekt inte fungerar så bra. Att gränser har en funktion, och att de bör finnas. Samt att olika juridiska system inte behöver inverka negativt för handel och utbyten.
Små stater behöver i större utsträckning verka för frihandel och goda villkor för sin egen överlevnad, annars flyttar medborgarna till grannlandet som ju ligger nära. I en myriad av smånationer och stadsstater kommer det alltid att finnas några regioner med tilltalande politiska system, och dit kommer de kreativa att flytta. En fördel för landet i fråga, och negativt för landet som de flyttar ifrån.
Det är dessutom lättare att idka demokrati i små nationer, där vi har nära till makten och kan ställa våra enskilda politiker till svars. Nu vet vi knappt vem som bestämmer långt där borta i Bryssel.
Många smånationer kommer att tävla med varandra om medborgarnas gunst. Det ska vara lönsamt att bosätta sig i en viss region, starta en verksamhet där, och idka handel eller produktion. Och inte som nu, där de stora nationerna snarare tävlar om vilka som kan införa de värsta regleringarna och högsta skattetrycken. Det finns ingenstans att fly, alternativen handlar om krångliga skatteupplägg i s.k skatteparadis, något som bara politiker och de allra rikaste har råd med.
Kanske är regionalism och uppdelning vår framtid? Massor av smånationer i olika allianser med varandra. De kommer att finnas många olika kulturella, religiösa, politiska och ekonomiska system att välja på, och medborgarna väljer det som passar dem och deras verksamhet bäst.
