Vi vet att världspolisen USA ofta överger sina krigsprojekt, från Vietnamkriget till Afghanistan. Även länder som Korea har delvis lämnats därhän, uppdelat, med en frusen konflikt. Beteendet har sina skäl, förmodligen handlar det om att USA inte kan skicka och upprätthålla enorma arméer kors och tvärs över jordklotet. I bästa fall kan de göra det under korta perioder, men under senare år så har det blivit ännu svårare i takt med avindustrialisering, företagsflykt till Kina, samt en försvarsindustri som tillverkar produkter som blir allt dyrare, komplexa och mindre robusta.
Vi har jaktflygplan som numera är så kostsamma att förlusten av blott ett exemplar blir kännbart, samt enorma hangarfartyg som står oprövade mot storskaliga drönarattacker eller överljudsrobotar. Kanske klarar de inte ens reguljära robotar? Vem vet? USA har ju inte mött en likvärdig fiende sedan andra världskriget, och många av deras militära resurser har riktats mot utvecklingsländer med tredje klassens arméer. Därtill har man svårt att rekrytera ungdomar till militären, det är inte lätt att övertala dem att offra livet i de synbart meningslösa konflikterna på andra sidan jordklotet.
Då är frågan, kommer amerikanerna också att lämna israelerna därhän över tid?
Ofta beskrivs Tel-Aviv som Washingtons närmsta allierade, och att banden är starka. Men verkligheten kanske inte längre tillåter den här relationen? Vänstern i USA, som har alltmer att säga till om, tar parti för palestinierna. Och de militärlogistiska problemen, som jag nämnde ovan talar sitt tydliga språk. Därutöver har vi internationella fenomen som den sviktande dollarn, vars roll som världsvaluta börjar att avta, vilket stjälper ekonomin på hemmaplan.
Somliga menar att USA bara är en lågkonjunktur bort från att gå samma öde tillmötes som Brittiska imperiet, ett enormt välde som tynade bort under blott ett decennium efter andra världskriget, likaså dess valuta, pundet, som användes globalt tidigare.
Om de amerikanska trupperna som är satta att hjälpa Israel under Hamaskonflikten skulle stöta på problem, med alltför många förluster; då skulle den här utvecklingen kunna accelerera. Förlusten av unga män, eller om de tas som gisslan, har numera en stark demoraliserande effekt i väst. Och när USA inte längre kan skicka stora arméer återstår kärnvapenhotet, och det hoppas vi ingen av parterna realiserar. Och beslutar man sig för att inte nyttja nukleära medel, då återstår det att åka hem och slicka sina sår.
Vi vet att britterna satte hårt mot hårt i Indien, vid enstaka tillfällen när lokalbefolkningen gjorde uppror och brutaliserade brittiska kvinnor och barn, då svarade britterna med urskillningslöst våld. Det krävs våld för att upprätthålla ett imperium. Och våld är något som vi gärna ser på film eller tv-serier, men inte längre accepterar som en lösning på politiska problem. Åtminstone inte officiellt. Vi är ju numera demokratier, medlemmar i FN, och följer diverse konventioner. Under ytan flödar våldet som vanligt, men det får aldrig bubbla upp till ytan, så att det kan rapporteras i media, och komma till folks kännedom. Det är viktigt att tillhöra den goda sidan, och att ha det moraliska övertaget.
Israel är att betrakta som en ockupationsmakt, oavsett vilken sida vi står på i konflikten; de har på olika sätt tillskansat sig ett territorium i Mellanöstern, där de fram till sekelskiftet var i minoritet, men därefter via inflyttning började dominera. Ändå vill man inte se sig själva som ockupanter eller imperiebyggare, trots att expansionen och nybyggandet in på arabiskt territorium talar sitt tydliga språk.
De vill inte vara en ockupationsmakt, utan en demokrati, som har rätten på sin sida. Det blir en paradox.
Förr i världen var det fint att vara ett imperium, ju fler folk och regioner man hade under sig, desto bättre. Icke att förväxlas med tyranni, ty det var inte alltid man behandlade sina undersåtar illa, nej, ibland blev de till och med bättre behandlade än av de tidigare herrarna. Det handlade mest om vem som hade makten över ett territorium, småfolket märkte sällan någon större skillnad, om de inte blev utsatta för direkt krig och elände.
Och för USA och Israel så blir det allt svårare att dominera utan att erkänna sina handlingar, avsikter och vad man egentligen sysslar med. Att gömma sig bakom demokratins sköna fana, med sporadiska uttalanden om att ”sprida demokrati” blir allt mer patetiskt och löjligt.
Visst hade det varit lättare för Israel att erkänna sin imperialism, och jaga bort att alla oönskade folkslag från sitt expanderande territorium. Den starkes rätt gäller, och de är ju starkaste i regionen, åtminstone med USA:s militära hjälp. Men nu lever vi en post-imperialitisk värld, där stormakterna i princip använder samma gamla metoder, men klär dem i ett obskyrt språk och låtsas verka gott, men värnar sina intressen under ytan. Och den här dubbelmoralen kan komma att bli väldigt destruktiv, då den utarmar folkets förtroende för sina ledare.
Utan USA så står Israel ensamma i Mellanöstern. De fientliga trupperna har blivit skickligare, mer fanatiska och bättre utrustade än forna tiders omotiverade arabiska arméer. Israel kommer att tvingas till hårda eftergifter, för att alliera sig med en arabisk granne som kan stötta dem. Europeisk hjälp ser jag inte som ett alternativ, vi har inte en koordinerad militär, och de gamla europeiska stormakterna har inte råd med storskaliga konflikter i fjärran land. Det räcker inte längre med att skicka en pansarkryssare som skjuter några avskräckande salvor. Det krävs erfaret folk, stora arméer utrustade med moderna vapen, som kan hantera krig i urban miljö. Just nu har jag svårt att se varifrån Israel skulle få sådan hjälp.
