Tanken om individuell frihet är viktig i våra liberala västerländska demokratier, att vi ska kunna få säga, skriva och göra vad vi vill så länge det inte hindrar någon annans likaberättigade frihet. På detta fundament är våra samhällen uppbyggda, och det framstår numera som självklarheter för de flesta.
Inom liberalismen brukar man ibland prata om kvinnofrid, som är en slags specialvariant av den allmänna friheten. Då kvinnor generellt sett inte har lika mycket muskler och råstyrka som män, så krävs det att männen ägnar extra mycket respekt åt kvinnor. Kvinnan har också traditionellt tagit hand om barnen och hemmet, och männen förväntas värna henne.
Vi har också länge i vår västerländska kultur vurmat för en särskild artighet gentemot kvinnor, från medeltidens riddarideal till 1800-talets viktorianska England. Lagen om kvinnofrid instiftades av Birger Jarl (1200-1266) i Sverige som bekämpade bortrövandet av kvinnor. Straffet var döden eller 40 mark i böter.
Tanken om att skydda de svagare kvinnorna har idag bytts mot mer handfast jämlikhet, både på det personliga och politiska planet. Visst förekommer det idag fortfarande våld mot kvinnor i västvärlden, men vi har nått stora framsteg mot hur det var för 50, 100 eller 300 år sedan.
Det organiserade våld mot kvinnor vi ser idag, det som kallas Taharush, är för oss något främmande. Det har importerats från Mellanöstern och har förmodligen sin grund i klan- och hederskulturer, och i radikaliserade samhällen. Kvinnosynen uppträder hos flera olika religiösa grupper, men förknippas framförallt med islam, ty det verkar vara den vanligast förekommande religionen hos förövarna.
Kvinnans ställning är olika i de muslimska länderna, vi ser olika sorters kvinnofrid och ofrid. I somliga muslimska länder är det vanligt med kvinnor som rör sig ute ensamma eller i grupp, i andra länder får de räkna med att bli jagade av tafsande gäng. Det är ingen homogen kulturell yttring för den muslimska värden, det ska vi vara klara med.
Hursomhelst, när vi själva har nått så långt i vår egen kultur, och vi plötsligt konfronterats med seder och bruk som framstår som extremt primitiva, då uppstår givetvis en konfrontation.
Vill vi behålla vår öppenhet, vill vi behålla vår frihet och kvinnofrid, så måste vi kämpa för dessa rättigheter. Det spelar ingen roll vilken religion, kultur eller hudfärg förövarna har – våld och trakasserier ska alltid bekämpas, särskilt när det riktas mot ensamma kvinnor på offentliga platser.
Att värna kvinnan är en inte bara en liberal grundpelare, det är en del av vår västerländska kultur; kvinnofriden har gamla anor, och vi bör vara stolta och kämpa för vårt sätt att leva.
