Det är nog många av oss som tycker att världen var enklare förr. Där fanns det goda kapitalistiska västerlandet – och det onda kommunistiska östblocket. Och hela jorden kretsade kring denna uppdelning, vilket på många sätt visade sig vara en falsk dikotomi.
Vi märkte det inte minst under kriget i Jugoslavien, där parterna delade upp sig i äldre konstellationer, som byggde på etnicitet och religion – ortodoxa, katoliker och muslimer. Plötsligt blev historiska och nationella identiteter mer viktiga än vilken sida man befann sig på i den stora övergripande konflikten.
Och snart fanns inte öst och väst längre, utan en mångfald av olika länder och kulturer i ett mycket mer intrikat förhållande och samspel. Och även om vi försökte återskapa fienden och tudelningen – väst mot Arabländerna, eller väst mot Ryssland, Kina etc – så blev det aldrig helt övertygande. Det stora spelplanen var borta.
Istället väntade en inre splittring, och inte bara en regional oenighet utan även kulturell. Efterkrigstidens största uppfinning, Internet kan på många sätt föra folk närmare varandra, vi kan hitta vänner och filterbubblor, och på så sätt skapa digitala klansamhällen. Men vi blir tillika mer splittrade gentemot andra klaner.
Folk enas kring religiösa och politiska spörsmål, men framförallt kring livsstilar, det kan handla om yoga, veganism, hemskolning, new age, fotboll, träning, musik, film, sexuell läggning och allehanda subkulturer. Att läsa just den här bloggen tyder också på ett speciellt val och inriktning. Vi är alla enade i något, men även splittrade mot något annat.
USA har förmodligen inte skådat hårdare politiska spänningar sedan inbördeskriget. Trumpanhängare och vänsterliberaler verkligen hatar varandra. De har totalt olika uppfattningar av verkligheten. Den ena sidan menar att man bör bygga en mur för att hindra illegala invandrare, legala invandrare uppmanas att ansöka på sedvanligt sätt. Medan den andra sidan menar att folk ska kunna passera gränsen fritt, och att byggandet av en mur skvallrar om fascism och en mörk människosyn.
Och vi har en liknande situation i Europa, där ett antal länder i Centraleuropa satt sig emot den gängse migrationspolitiken, och även här byggs det upp en stark konflikt, underblåst av de traditionella mediehusen, statstelevisionen etc. Därutöver finns det konfliktområden vad gäller bensinpriser, skatter, regleringar, övervakning, klimatfrågan, separatism, makthavarnas trovärdighet och legitimitet etc. EU:s nedgång och fall är redan på gång.
Politikerna önskar sig säkert en rejäl yttre fiende just nu, för att ena alla splittrade falanger, så att vi kan koncentrera oss på en sak, istället för tusentals splittrade spörsmål.
Centralt i denna virvelvind av konflikter är demokratins roll i samhället. Vissa menar att folkstyret muterat till en enorm dinosaurie, som blott används till att överbeskatta och detaljstyra oss, populärt kallat nannystate. De vill vrida tillbaka klockan, och göra statsmakten mindre och mer effektiv. Men detta är lättare sagt än gjort.
Tyvärr finns det miljoner klienter som direkt eller indirekt lever av skattebetalarnas pengar, bidragstagare, statligt anställda eller entreprenörer som gör affärer med kommuner, landsting eller staten. De är så många att de utgör numera en egen klass, som röstar på politiska partier som hela tiden lovar dem mer. Detta är demokratins svaghet i ett nötskal. Att folkmajoriteten använder sitt övertag för att utpressa minoriteten. I sin fullt utvecklade form brukar fenomenet kallas pöbelvälde.
Och kanske är detta alla konfliktytors innersta brännpunkt? Konflikten mellan de som lever av skattepengar, och de som producerar skattepengarna. Egentligen skulle det inte vara ett problem, ty de statligt anställda borde vara få, och inte utgöra en politisk maktfaktor. Men nu är det alla dessa aktivister inom offentlig sektor som i realiteten styr landet. Fenomenet kallas ibland för deep state.
Jag vet t o m folk som ropar på monarki. En kung eller kejsare anses vara bättre än den degenererade vänsteraristokrati som styr landet.
I realiteten är kungligt envälde främmande för de traditionella Europeiska folken. Den österländska despotismen importerades via greker och romare från Persien. Våra samhällen har historiskt sett ofta styrts av ett s.k äldstes råd, som kunde utse eller avskeda kungar och stormän. Ting, rådslag och ståndsriksdagar är också viktiga delar av det germanska och nordiska kulturarvet. Sverige hade tillika valkungadöme ända tills Gustav Vasas reformer. En av de mest signifikanta kungarna i Europa, Jan Sobieski, som var med och stoppade det Osmanska imperiets utbredning i Europa var tillika vald kund av Polen.
Och valkungadömet har påfallande många likheter med det republikanska statsskicket, där man istället för kung utser en president. Därför kan jag ibland se de Europeiska enväldenas fall under 1700-1800-talen, som en återgång till äldre tiders friare ordning, än ett helt nytt och progressivt experiment. Därefter följde tillika västvärldens storhetstid; välstånds- och teknikutvecklingen mellan 1850 till 1950 saknar motstycke i världshistorien.
Den stora frågan hos alla samhällen som styrs av ett råd är följande – hur ska vi utse rådet? Ska alla myndiga personer få rösta, även de som lever på skattepengar? Eller ska bara de som har skin in the game få rösta? Eller ska rådet utse sig självt, och representanter väljs in av de redan invalda på meriter?
Skalar vi bort alla filterbubblor, yllemössor och foliehattar – så är pöbelväldet det grundläggande problemet i alla våra västerländska samhällen. Vi har tröttnat på politiskt slarv, korruption och ignorans. Vi vill ha något annat, något bättre. Ett styrelseskick som ger makt åt individer och lokalsamhällen, som är mer långsiktigt, och inte lägger sig i livets alla områden. Vad vi än gör, så inser de flesta av oss att vi inte kan ha det som idag, ty vägen vi vandrar bär till tvedräkt, hat, splittring och vill det sig riktigt illa – inbördeskrig.
