Jag är medlem i SIF, men kommer snart att lämna fackförbundet. Och ni kommer att förstå varför när ni läst klart artikeln. Min avgift är 365 kr per månad, uppdelat i förbundsavgift: 240 kr och inkomstförsäkring: 35 kr, samt 90 kr i A-kasseavgift.
90 kr av totalt 365 kr går till A-kassan!
Mitt liv har gått i 200 km/h de senaste åren, framförallt efter att barnen föddes. Jag erkänner att analys av räkningar och specifikationer inte är min starka sida. Det kom som en överraskning för mig att A-kasseavgiften är så låg och att förbundsavgiften är så hög. Jag gick med i facket under it-kraschen, då jag fick lite kalla fötter, men har aldrig varit arbetslös i hela mitt liv. Jag skulle dessutom aldrig lämna över förhandlingar och överläggningar till en facklig representant, eftersom jag själv har alltför djupa erfarenheter av kohandel – efter min tid som säljare i ett välkänt svenskt mediebolag.
Så varför är jag med? Inte länge till.
När nu regeringen vill ändra på avgiften för A-kassan borde de flesta förstå varför. Det finns knappast någon anledning att ställa sig på barrikaderna för att försvara ett ganska lumpet system där fackföreningarna formligen äter våra pengar, utan att ge särskilt mycket tillbaka. A-kasseavgiften bör ha formen av en försäkring, och därför höjas. 90 kr/månad lär knappast täcka de arbetslösas ersättningar. Fackföreningarna överlever nog även om de måste sänka förbundsavgiften, kanske inser de att folk vill mer tillbaka än just räkningar i brevlådan. Min fackliga avgift på 3300 kr/år kan användas till mycket trevligare ändamål.
—
Andra bloggar om: samhälle, politik, A-kassan, facket, fackföreningar, intressant.se
