Problemområdena befann sig ursprungligen långt bort från de egna kvarteren. Fast de tiotals milen blev snart några enstaka mil, och snart några kilometer. Många kommer att ångra att de struntade i det som hände bortom den egna täppan, och bara brydde sig om sitt eget närområde.
Varningsklockan borde ha ringt tidigare. Det är ociviliserat och asocialt att inte bry sig om helheten, att låta hela stadsdelar förfalla till kriminella getton. De flesta tänker på sin egen säkerhet, trots att problemen sakta kryper allt närmare. Det taktiska tänkandet har övertrumfat det strategiska.
Den enda vettiga långsiktiga strategin är att eliminera enklaver där kriminalitet och extremism kan gro. Och på detta sätt garantera sin egen och andras säkerhet. Hyperindividualismen är dessvärre kortsiktig. Sköt dig själv och skit i andra, heter det; fast enligt det förhållningssättet kan inget samhälle byggas. Alla samhällen kräver samarbete, och att man kan enas kring ett antal kärnvärden. Sverige och svenskarna har måhända förlorat den nationella eller regionala samhörighetskänslan, som krävs för att långsiktigt hålla ihop en nation?
Kanske har många svenskar en s.k exitplan, att lämna landet om allt går åt pipan. Vill man bo i Norden finns det svensktalande kommuner i Finland. Norge och Danmark är också välfungerande länder. Och för den som kan tänka sig att resa längre, och lära sig nya språk blir möjligheterna ännu fler.
Ska svenskarna bli ett folk i förskingringen så som judar, kurder och andra hemlösa etniciteter?
Nåjå, många kommer att stanna kvar, och tvingas att välja mellan att acceptera och anpassa sig till den nya ordningen – eller försöka motarbeta förändringarna på något sätt. Frågan är vad det kommer att bli?
