Min inställning till Ungerns premiärminister är förvisso delad, men jag gillar inte den gängse mediebilden av honom, där han mest beskrivs som en makthungrig diktator. Den bilden är en karikatyr och ordentligt överdriven.
Beskrivningen av Viktor Orban följer trenden i den samtida mediedebatten, där allt ska vara svartvitt, ont eller gott, sött eller bittert. Så ser sällan verkligheten ut, och därför bör vi inte heller delta i den här ytterlighetsleken.
Orban har folkets stöd vad gäller migrationspolitiken. Och så här i efterhand har hans strategi visat sig vara rätt och riktig. Då många västländer sliter med enorma flyktingrelaterade problem, som orsakats av massmigration av mestadels ekonomiska migranter, och inte verkliga flyktingar. Alltför ofta orkestrerat av Turkiets ledare Erdogan som drar på flyktingkranen över till Grekland när, han känner att EU inte är med på noterna. Orban lät sig inte luras. Han gick emot strömmen och fick rätt. Fast läget är annorlunda idag, och vi står delvis inför andra utmaningar.
För att diskutera Orban bör vi först fundera på begreppet demokrati. De flesta menar att demokrati är något gott, fint och naturligt. Ett land ska vara demokratiskt, punkt slut. Vad många glömmer är att demokratin är ett system för att gallra fram rättrådiga makthavare. Systemet i sig själv är varken bra eller dåligt, det är egentligen ganska så neutralt. Och det är hela poängen.
Det demokratiska systemet kan gallra fram väldigt dåliga makthavare, som i Sverige, men det kan också gallra fram kloka och handlingskraftiga makthavare, som hjälper medborgarna i sina länder, och tillsammans skapar bättre förutsättningar för samhället.
Det demokratiska systemet kan också nyttjas till att plundra minoriteten på deras tillgångar. Så länge majoriteten röstar ”ja” så är stölderna demokratiska, rättrådiga och legitima. Eller?
Nej, så fungerar det givetvis inte Den otyglade demokratin kan bli vidrig och utvecklas till ett pöbelvälde. Majoriteten bör inte kunna rösta för att plundra, plåga eller mörda minoriteten i ett samhälle. Inget styrelseskick ska bryta mot fundamentala rättsregler, oavsett hur det är konstruerat.
Då börjar vi så sakteliga inse att demokrati mest är en väg för att nå till ett specifikt mål. Och att även den här vägen är kantad av livsfarliga fällor. Därför är de flesta demokratiska länder utrustade med ett antal kontrollinstanser.
Grundlagen är en sådan kontrollinstans. Den reglerar vad politikerna får göra. Författningsdomstolen värnar grundlagen, den reglerar att politikernas lagförslag ligger i linje med grundlagen. Därutöver bör det finnas kontroller och regleringar inom statligaverk och myndigheter, där tjänstemän kan straffas om de överträder sina befogenheter. Dessa kontrollinstanser kan se olika ut i skilda länder. Det viktiga är att de finns, och fyller sitt syfte, att kontrollera makten.
I Sverige är kontrollerna väldigt svaga. Vi saknar författningsdomstol, det finns inget egentligt tjänstemannaansvar, och grundlagen ändras i tid och otid. Den generella trenden i västvärlden är att politikerna skaffar sig mer makt, och att kontrollerna sakta försvagas eller urholkas. Sverige har varit en föregångare vad gäller den trenden.
Om vi nu återvänder till Viktor Orban. Ungerns premiärminister anklagas ofta för just detta. Att han sakta lyfter bort demokratins kontrollinstanser och balansverktyg. Och det finns en poäng i kritiken, en del av hans lagförslag har gått ut på att förenkla för politikerna och lätta på kontrollerna.
Det intressanta är att Ungern fortfarande har långt fler kontrollpunkter än exempelvis Sverige. Ungern har en konstitutionsdomstol och det finns fortfarande intakta instrument för maktdelning. Den ungerska statsskicket är uppbyggt som en klassisk parlamentarisk demokrati, och inte en republik där presidenten utövar makt, som i USA, Frankrike etc. Möjligen är det dit Orban vill komma, att en dag bli president med verkställande makt, men då krävs det omfattande konstitutionella förändringar.
För några dagar sedan röstade den ungerska parlamentet igenom en lag som tillåter premiärministern att styra via dekret, utan att parlamentet behöver rösta igenom förslagen. Tilltaget ses som ett vapen i kampen mot coronaviruset, att statsmakten snabbt ska kunna reagera och styra resurser dit de behövs.
Samtidigt menar Orbans kritiker att viruset inte drabbat landet så hårt, att Orban redan har majoritet i parlamentet, och att hans möjlighet att styra via dekret mest är ett sätt att skaffa ytterligare makt och begränsa demokratins kontrollpunkter.
Jag är beredd att instämma i den kritiken. Det finns en skiljelinje mellan att vara en stark man, en driftig person som räddar landet undan diverse kriser – och en självgod envåldshärskare. Frågan är om den gränsen har passerats?
Förmodligen kommer läget att gå tillbaka till det vanliga i Ungern efter viruskrisen. Det finns inget som pekar på motsatsen. Möjligen kommer vissa att betrakta Orban som en kraftfull person som tog tag i problemen under en svår tid. Särskilt om viruskrisen blir svår och påfrestande. Medan andra kommer att se det hela som ett övertramp, ett svek.
Inne i det magnifika ungerska parlamentet, när man är på väg till själva kammaren, så finns det en rad vackra reliefer utmed väggarna. De avbildar diverse olika yrkesgrupper, bönder, hantverkare, handlare osv. Tanken var att parlamentsmedlemmarna skulle se de här avbildningarna, och aldrig glömma vilka de tjänade. Parlamentet är trots allt guld och glitter folkets hus. Och det gäller inte bara i Ungern utan i alla länder.
Kanske har Orbans populäritet redan nått sin höjdpunkt, och hans stjärna börjat dala? Han förlorade Budapestbornas gunst i det senaste lokala valet. Nu styr oppositionen staden. Möjligen känner vår starke man att han måste bli ännu starkare? När det som egentligen behövs är en smula ödmjukhet.
*
Uppdatering. En kort stund efter att artikeln var klar begärde även den svenska regeringen att få utforma lagar utan att passera riksdagen.
