Jag såg precis Erik Gandinis dokumentärfilm Videocracy, som peneterar det ytliga kändislivet i Italien, där allt verkar kretsa kring glassig TV-underhållning, regisserat av premiärministern och mediemogulen Silvio Berlusconi. Tusentals unga italienskor slåss om att få bli en velina, en slags lättklädd TV-värdinna. Medievärlden är vägen till framgång, om man inte kan bli fotbollsproffs vill säga.
Det hela känns ganska enögt; är TV verkligen så viktigt för italienarna? Själv har jag inte bott längre tid än några månader i Italien, och har egentligen ingen djupare inblick, men minns att TV-programmen ofta var ganska banala. Många lättklädda brudar, och ibland dök det upp någon tjockis med överkammad flint, och då skulle man skratta.
Måhända är TV:s ställning starkare i Italien än i exempelvis Sverige; även här i Svedala var det grymt hett att jobba inom TV under 90-talet. Efter 12 varv med Robinson och Big Brother har intresset för att jobba inom media falnat markant, kanske har det också att göra med internets expansion. Jag antar att även italienska ungdomar sitter framför Youtube, Facebook, Twitter, WOW, och att TV:s makt över folks liv och leverne blir allt svagare. Kanske är Berlusconi den siste riktiga klassiska mediemogulen, som genom sitt ägande i blaskiga TV-bolag kan klättra till samhället topp?
Intresset bör i ännu högre grad fokuseras på hur mäktiga män kliar varandras ryggar, hur de utnyttjar sina positioner, hur deras makt sväller ut över sina ursprungliga bredder. Medievärlden råkar för ögonblicket vara plaskdammen där de håller till, men de kan lika gärna gå vidare någon annanstans. Klassiskt TV-tittande hade sin guldålder på 80- och 90-talet, det blev varken bättre eller större än så.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, media, TV, Belusconi, Videocracy, Italien
