Jag har känt länge att Facebook, Twitter, Instagram och alla andra sociala medier är här för att stanna. De utgör ett slags “evigt” fenomen som kanske hör framtiden till. Vi är alla sammanlänkade i något slags globalt kluster. Och kanske kan det komma något gott ur detta?
På senare tid har jag emellertid börjat tvivla på saken. Jag noterar dels mitt eget ointresse, och dels andras. Det finns inget riktigt engagemang längre, man är bara där för att alla andra är där. Ett billigt nöje, egentligen ganska meningslöst, som inte längre ger de där efterlängtade kickarna som alla experter pratar om. Jakten på ”likes” kanske inte är lika intressant som för fem år sedan? Istället infinner sig en känsla av nedstämdhet, melankoli och digital livsleda.
När man sett den 1001:a familjebilden, maträtten, hemmasnickrade dikten, lökiga visdomsorden osv, och får en allt starkare känsla av att man inte vill dela med sig längre i den här löjliga konstruerade världen. Och man likväl vill slippa att se alla andras pinsamma inlägg. Då tappar man sakta intresset. Men jag kan givetvis ha fel.
Om man får tro ekonomiska siare som t.ex Martin Armstrong så kommer den verkliga världen att göra sig allt mer påmind framöver. Vi ser upptrappad social oro, som kan eskalera till större konflikter, kanske även krig?
Då blir det kanske inte lika intressant att se vem som postade vad på Facebook? Inte mer än ett sätt att fly undan verkligheten.
