Jag bor i ett land där det är hett om somrarna med hög luftfuktighet. Det innebär att många produkter har en kortare livslängd, särskilt saker tillverkat av plast. För att ta ett exempel, det är inte ovanligt att det inre dörrhandtaget på bilar går av, då värmen utmattar plasten och får den att svikta; det gäller även luckor, reglage, lister etc. Att plast skulle hålla för evigt är en myt, särskilt om man lämnar den framme i solen, då smulas den obevekligt sönder till småbitar och damm efter några år, ibland månader.
Häromdagen försökte jag att laga en s.k spolmekanism i en toalett. Jag plockade loss den lilla dosan under spolknappen och öppnade den. Kuggar och stag var tillverkade av porös plast, och fjädrarna som höll ihop allt var av extremt tunn metall. Det finns inte en chans att en sån här sak ska hålla länge, särskilt inte i ett hett klimat.
Mycket av det vi tillverkar idag är skräp redan när det lämnar fabriken. Produktens livslängd är inget man ägnar tid åt. Ju snabbare den går sönder desto bättre, då köper konsumenten en ny, och tillverkaren tjänar mer pengar.
Det klagades på slit-och-släng-samhället redan på 1960-talet. Det här är definitivt inget nytt. Argumenten är de samma, men skillnaden är att produkterna ifråga är om möjligt ännu sämre idag. Frågan är hur långt det kan gå?
Samtidigt så vet jag att man relativt enkelt skulle kunna konstruera samma mekanism i metall, och den skulle hålla för evigt, eller åtminstone så länge en människa och hennes familj lever. Men eftersom alla duktiga entreprenörer bygger appar eller försöker sälja tjänster på internet så kommer ingen att förbarma sig över simpla saker som dörrhandtag eller toalettspolarmekanismer.