Sanna Rayman begrundar maktfördelningen i det rödgröna blocket, och kommer fram till att vänsterpartiet har en hel del att säga till om, med hot om avhopp som främsta vapen. Därför blev det ett gemensamt och tydligt nej till det s.k RUT-avdraget.
För de borgerliga småpartierna är det svårare, eftersom samarbetet inom alliansen är mer etablerat, att hota med avhopp blir patetiskt. Därför bestämmer oftast det största partiet moderaterna, därmed basta.
Visst är det så, men vänsterpartiets makt inom den rödgröna alliansen kan förklaras på fler sätt. Inom både socialdemokratin och miljöpartiet finns det starka vänsterkrafter. Det handlar om väljare som har grundläggande socialistiska värderingar. Att de inte väljer att rösta på v kan ha med vissa sakfrågor att göra, eller med politiskt arv och tradition. Likväl finns där en vurm för vänstern, och när Ohly gör ett socialistiskt utspel är det inte bara från det egna partiet som hurraropen skallar. Nej, det kastas blommor från alla möjliga håll.
Det här är givetvis ett problem för de mer mittenorienterade socialdemokraterna och miljöpartisterna. De tvingas att dras med en massa vänstermänniskor, vars idéer och tankar knappast passar in i dagens allt mer liberala och globaliserade Sverige.
Problemet är välkänt, inom socialdemokratin har kampen ofta varit hård mellan vänster- och högerfalangerna. I dagsläget är det högern som bär fanan, men vänstergänget får tung ammunition från Ohlys traditionella socialism.
Varför delar man då inte på sig? I en mer praktisk ideologisk värld hade 60-70% av sossarna gått över till folkpartiet eller centern, medan resten fördelat sig inom miljöpartiet eller vänstern. På pappret behövs det knappt ett socialdemokratiskt parti. Och den energi som går åt till att jämka och aggregera de skilda åsikterna skulle kunna användas till viktigare saker.
Men nu är det inte politiken som är socialdemokratins storhet, utan dess storlek, historia och maktbas. Viljan att dominera riksdag och regering är större än någon sakfråga, Andreas Bergh skriver humoristiskt om detta. Kappvändandet och det politiska trolleriet tar sig ibland otroliga proportioner.
Därför kommer de rödgrönas väljare aldrig att veta vad de röstar på. Är det mittenpolitik med gröna förtecken, eller en vänsterkrok med vokabulär och metodik från 70-talet? Vem vet?
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialdemokraterna, vänsterpartiet, de rödgröna, ohly
