Vad händer om samhället kollapsar? Den frågan ställer vi oss ogärna, vi är vana vid ett liv i överflöd, trots att vi haft en rad omfattande samhällskollapser i vår närhet under modern tid, jag tänker bland annat på första och andra världskriget, samt kriget i Jugoslavien. Ockupationen av norra Cypern ligger ju också nära i tanken för mig, i och med att jag bor på ön.
Vad händer med försörjningen vid dylika incidenter? När vatten, el och livsmedelstransporter bryts? Det kan röra sig om konflikter, naturkatastrofer, farsoter eller terrorattentat – oavsett vilket så sitter de flesta av oss med skägget i brevlådan när något sådant händer. Vi har inte mer förnödenheter än att vi kan klara oss några få dagar. Krismedvetenheten är inte på topp, vi har vant oss vid att det mesta går att köpa när som helst. ”Just in time”-samhället som en del kallar det.
Den här typen av samhälle är i och för sig inget nytt. Det moderna samhället bygger på specialisering, att alla är bra på något speciellt, och det innebär att vi lämnar över en massa ansvar på andra. Och att andra lämnar över ansvar på dig. Vi är alla små kuggar i ett stort maskineri.
Det krävs ganska mycket för att det här urverket ska kollapsa, ty alla de små kuggarna är ekonomiskt beroende av varandra, och av att urverket som helhet ska fungera. Låt mig ta ett exempel.
Vad gäller t ex livsmedelsförsörjningen så finns det enorma ekonomiska intressen av att den SKA fungera, dels bönder och producenter, dels transportkedjan, och sist men inte minst distributörerna. En samhällelig kollaps innebär att alla dessa människor förlorar sin inkomst. Därför finns det väldigt starka incitament för att livsmedelsförsörjningen ska fortsätta. Och om något led slås ut finns det alltid andra som kan tänka sig att ta över, eftersom det finns en slant att tjäna.
Därför är den fria marknaden ganska svår att slå hål på, och om något skulle störas ut, självläker systemet ofta förvånande snabbt. Möjligheten att göra affärer och tjäna pengar upprätthåller systemet, liksom den påfallande risken att bli utan försörjning och livsmedel.
I ett väldigt reglerat samhälle, som exempelvis Sovjetunionen eller öststaterna fungerade försörjningen och produktionen väldigt dåligt. Centralstyrning ledde till dåliga beslut, eftersom politiker omöjligen kan planera inför landets långsiktiga behov. Därtill är människan och hennes samhällen alltför komplexa.
Det rådde i princip alltid brist på något, och man fick köa för såväl förnödenheter som möjligheten att få köpa kapitalvaror, exempelvis en bil. Systemet blir skört när incitamenten att tjäna pengar försvinner. Medborgaren blir antingen passiv (vad gäller företagande), eller engagerar sig i svartabörshandeln där åtråvärda produkter säljs till högstbjudande. Hungern lurar alltid utanför dörren och den samhälleliga kollapsen är mer eller mindre permanentad. Något att fundera på för reglerings-hungriga politiker och storstatsbyggare.
Oavsett vilken typ av samhälle vi lever i borde vi alla ha någon form utav krismedvetenhet. Hur bär vi oss åt för att klara en tid utan livsmedelsförsörjning, el och vatten?
Även den som bor i lägenhet bör ha ett slags förråd av mat som åtminstone räcker i en vecka. Det kan vara konserver eller torrvaror, ett dylikt förråd är inte så svårt att bygga upp, och det finns massor av förslag för den som vill Googla om detta.
Vad många dock glömmer är vattnet. Du kan ha hur många säckar med ris eller burkar med vita bönor, men utan tjänligt vatten kommer man inte långt. Det är också problematiskt att lagra stora dunkar med vatten, de tar plats och måste kontinuerligt bytas ut.
Vad man i stället kan göra är att i förväg ta reda på var någonstans det finns tjänligt vatten, sjöar, vattendrag eller brunnar. Det är också bra att ha ett förråd av mineralvatten hemma som man kontinuerligt förbrukar och fyller på.
Det är också praktiskt att ha en gasspis, stormkök, grill, vedspis och bränsle; utan el kan de flesta inte laga mat, och då blir pastan, riset och torrvarorna meningslösa. Man kan komplettera med en reservgenerator samt drivmedel, batterier, ficklampor, radioapparater och fungerande kommunikationsutrustning. Nästa steg, vid sidan av maten, är att bunkra blöjor, välling, bindor, toalettpapper, bensin etc etc. Listan kan göras lång eller kort, beroende på vilka behov man har.
Nu börjar det här att låta som en slags ”survivor”-tips inför den stora atombombssmällen, men det är det inte. Oron för en eventuell kris är befogad och delvis självupplevd. I somras havererade Cyperns största elverk, och vi var utan el flera gånger om dagen i flera veckor då den ransonerades ut till framförallt industri- och turistzoner.
Energibolagen lånade snart reservaggregat och man köpte el utomlands, samt att omfattande reparationsarbeten sattes igång. Därför ledde incidenten inte till en allvarlig kollaps, men tillräckligt påtagligt för att man skulle börja fundera över samhällets eventuella bräcklighet.
*
Låt oss säga att någon slags kris drabbar oss. Vi har sparat undan i ladorna, vi har livsmedel, vatten, ved och reservkraft.
Vad gör vi sen?
Vi måste börja försörja oss, och bygga upp det kollapsade samhället. Ett initialt problem är kriminalitet. Eftersom alla inte varit lika duktiga på att spara i ladorna så måste de stjäla för att försörja sig och sina familjer. Djungelns lag brukar det kallas. Ett nutida exempel är orkanen Katrina i New Orleans som bidrog till omfattande kriminalitet.
Då måste jag ta ett beslut, ska jag och min familj överleva eller någon annans? Eller har jag råd att dela med mig, och till hur många? I annat fall hur ska jag försvara mig och min egendom? Svåra frågor.
Här kan man lätt hamna i en slags bunkermentalitet där man gräver ner sig i ett skyttevärn med sitt gevär och väntar på att allt ska gå över. Om alla gjorde så skulle samhället aldrig byggas upp igen, vilket kan vara värt att tänka på. Någon gång måste man ju krypa upp ur sin håla.
Därför är det alltid bra med vänner, grannsamverkan, kvartersgemenskaper etc. Människor som kan och vill ställa upp, och tjänar på att göra det, vi vaktar alla varandras arslen – bildligt talat. Vi sitter i samma båt.
Ensam är stark, men med rå styrka kommer man inte lägre än till neanderthal-stadiet; ska vi ha ett utvecklat samhälle krävs det att vi använder våra hjärnor, och inte bara våra muskler.
Byteshandeln kommer ofta igång så fort röken har lagt sig, då gäller det att ha något att erbjuda det söndrade samhället. Varor som kan användas i byteshandel. Det klassiska exemplet är att man hamstrar alkohol, något som blir guld värt i de flesta kris- eller svartabörssammanhang. Exempel på detta återfinner vi europeiska storstäderna under t.ex andra världskriget. Guld och silver däremot kanske blir värdelöst, det går ju varken att äta eller att dricka, och fyller ingen större funktion när samhället ligger nere. Därför göms det ofta undan tills krisen är över.
Dina insikter och kunskaper är förmodligen det största värdet vid en eventuell katastrof, att du är händig, kan laga och reparera, vårdkunskaper etc etc. Byteshandel handlar ju som bekant inte bara om varor, utom till hög grad om tjänster.
Genom att bilda små grannskapsenheter (som hjälper varandra) bildar man större nätverk med liknande grupper, och sakta men säkert byggs samhället upp igen. Och genom fortsatt specialisering kan vi fortsätta att bygga bilar, datorer, satelliter och andra fantastiska ting.
Samhället kan tyckas skört, men människan bygger alltid upp det igen. Efter alla krig, naturkatastrofer, farsoter så fortsätter vi att lägga tegelsten på tegelsten. Det är ett evigt bygge som aldrig tar slut.
