Den tyska konstitutionsdomstolen beslutade häromdagen om nationellt självbestämmande gällande när europeisk lag åsidosätter lokal lag. Udden var riktad mot den Europeiska Centralbanken som planerar stimulanspaket i Coronavirusets spår. Tyskarna vill sköta sin ekonomi själva, vilket de gör rätt i. Bryssel har ju ingen historia av lyckade krisåtgärder bakom sig. Det mesta EU-byråkraterna petat i under senare år har slutat i misär.
Tyskarna skjuter hela unionen i sank. Och det har länge förutspåtts att när någon av de stora EU-länderna själva hamnar i kris, då kommer de att lämna samarbetet därhän, och själva lösa sina problemen efter eget huvud. Allt det man tidigare bestämt, alla beslut, samarbetsavtal, konventioner åker ut med badvattnet. Åtgärderna skulle gälla de andra, men inte dem själva, så låter kanske dialogen i Berlin, Paris och Rom. Unionens regler skulle hålla greker, ungrare och polacker i schack, men inte de länder som en gång i tiden grundade EU.
Det finns farhågor om att konstitutionen måste skrivas om efter tyskarnas tilltag. Och då kommer givetvis alla andra medlemsstater också att kräva tillägg, specialbehandling och undantag, vilket i förlängning betyder att unionen slutar att existera.
Tyskarnas krav på självbestämmande skedde i det tysta, mitt under coronakrisen, men det är möjligen ett lika hårt slag mot EU som Brexit. Kanske är det inte en slump att det kommer nu, strax efteråt. Och även Italien har visat att de hellre vill lösa kriser själva utan att blanda in Bryssel.
Kanske hade det Europeiska projektet fungerat bättre som ett samarbete mellan fria oberoende stater än en union med delad lagstiftning? Möjligen kan något nytt växa fram ur askan, utan Bryssels byråkrater och klåfingriga lagstiftare. Ett lösare samarbete som bygger på fred och frivillighet, på riktigt.
