Det är inte direktröster utan elektorsröster som väljer presidentkandidaten i det amerikanska presidentvalet. Och detta är givetvis värt att debattera och ifrågasätta ur ett demokratiskt perspektiv.
Det är i praktiken få länder som har perfekt proportionerligt röstunderlag för sitt parlament. Ofta finns det s k utjämningsmandat, eller särskilda viktningar för olika regioner, som gör att mindre landsändar får lite mer makt.
I dagsläget skulle man förhållandevis lätt kunna skapa ett bättre system med modern informationsteknologi, men röstförfarandet har gamla anor, och är ibland inskrivna i ländernas grundlagar.
Men vad värre är att i Sverige saknas primärval för exempelvis partiledare, som i sin tur har möjlighet att bli statsminister. Ledarna blir oftast nominerade av en liten elitgrupp, och inte demokratiskt valda av sina partimedlemmar.
Det finns inte heller en konstitutionsdomstol som kontrollerar lagarnas giltighet gentemot grundlagen och har makt att fälla ogenomtänkta lagar.
Det finns inte heller en instans som kan döma och avskeda politiker och myndighetspersoner som begått fel i ämbetet.
Dessutom finns det en 4%-spärr till riksdagen som utesluter små partier, dessa är viktiga för att hela folket ska vara representerat i den beslutande församlingen, och för att nya röster och idéer ska ha en rimlig chans att göra sig hörda.
Om vi fortsätter till Bryssel och EU så blir det ännu värre varken Europeiska rådets ordförande Herman von Rompuy eller Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Cathrine Ashton är folkvalda utan tillsatta av andra politiker.
Insynen i hur lagar tas fram och bereds är inte heller tillfredsställande. Samt att den grundläggande strategin, dvs EU långsiktiga utveckling, också är höljt i dunkel. Den saknar helt folklig förankring, och drivs uppifrån och ner, vilket är helt motsatt den demokratiska devisen: all makt utgår från folket.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, val, demokrati, USA, EU
