Under 1800-talet var järnvägarna viktiga, personalen bar uniformer och det var nödvändigt att tider passades och tabeller följdes. Även postväsendet var en nationell angelägenhet, och tillika uniformsbeklädd personal delade ut brev och försändelser. Noggrannhet och exakthet var honnörsord.
Om tågen var det enda sättet att resa, och posten var det enda möjligheten för långväga kommunikation, så var givetvis dessa bägge verksamheter betydelsefulla och samhällsuppbärande. Man härmade militärens attribut med enhetlig klädsel, disciplin och precision. Givetvis var det en statsangelägenhet.
Sedan kom bilismen, flyg, charterresor, telefon, internet och email. Både statliga järnvägar och post kan numera med rätta ifrågasättas, då andra aktörer och tekniker kan göra jobbet mer effektivt och bättre. Privata transport- och logistikföretag levererar varorna snabbare och bättre. Bilar och flyg tar oss dit vi vill på ett bekvämare sätt. De statliga verken utgör inte längre samhällskritiska funktioner, utan har närmast blivit en belastning.
Härifrån kan vi med fördel göra en kort odyssé över vad som är viktigt och oviktigt i statsmaktens verksamhet, och vad staten egentligen bör ägna sig åt.
Om vi går till utbildningsväsendet. Privata skolor anses av många vara något bra, de håller ofta en mycket håg nivå, och de flesta skulle säkerligen vilja sätta sina barn i dylika skolor om de hade råd.
Samma sak är det med vården, privata sjukhus i framförallt USA anses tillhöra världens främsta, och det är hit de rika och kända vänder sig när de får problem. De privata sjukhusen är dyra, men vården finansieras ofta via försäkringar som betalas varje månad, där kostnaden och risken sprids ut.
Privata motorvägar är inget nytt för den som bilat genom Frankrike, Spanien etc. Man betalar vid vägtullar och ges därefter tillträde till vägen. Många av småvägarna i Sverige ute på landet är också privata.
Radio och TV ansågs också länge också vara en statsangelägenhet, särskilt i auktoritära länder. I dagsläget kan de statliga kanalerna inte tävla med det gigantiska utbudet som finns på Youtube eller hos globala aktörer som Netflix mm. De privata mediekanalerna är många och levererar ett mångfacetterat utbud. Här finns både högt och lågt, och många specialinriktningar.
Militär och polis har länge ansett vara en alltigenom statlig angelägenhet, men även har finns det undantag. Under Irakkriget såg vi att USA använde sig av privata legosoldater (Academi/Blackwater). Kanske var det lättare att förklara för allmänheten om de förolyckades, än om det var reguljära trupper? Däremot är vi sedan länge vana vid privata säkerhets-, vaktbolag och väktare, vilket förekommer även i Sverige.
Det finns även privata socialförsäkringar som erbjuds av fackförbund eller försäkringsbolag, där man kan försäkra sig mot bortfall i arbetet, arbetslöshet, olyckor etc. Och frivilligorganisationer hjälper effektivt samhällets utslagna, uteliggare, missbrukare etc.
Men vilka är då statens kärnfunktioner, det mesta går ju bevisligen att skala bort?
Rättsväsendet är i det allra flesta fall svårt att privatisera. I alla fall om man vill ha universell och jämlik behandling av medborgarna, där man inte kan köpa sig fri eller erhålla varierande straffskalor. Även tillämpningen av lagen, inre och yttre försvar brukar tillfalla statsmakten, även om vissa delar kan läggas ut på entreprenad.
Vi skulle i princip – av de erfarenheter vi har idag – kunna skapa ett fungerande land där enbart rättsväsendet, polis och försvar sköttes av staten. Att så inte redan skett beror nog i mångt och mycket på att staten vill upprätthålla sin makt, därför behåller de gärna diverse verksamheter för att kunna utöva auktoritet.
Vad som tillfaller staten och civilsamhället skiftar från land till land. I vissa länder skulle statlig vård inte vara acceptabelt, och i andra skulle man aldrig fördela polisarbete till väktare. Statliga fastighetsbolag skulle ses med misstänksamhet i vissa länder, likaså statliga butiker och affärer, medan det är helt normalt i andra länder.
Om vi tittar på Sverige, så har staten en väldigt stor verksamhet, som kostar mycket pengar, vilket resulterar i ett ovanligt högt skattetryck. Här bekostas både vård och skola av skattemedel, tillika socialförsäkringssystemet, samt infrastrukturen. Kommunala hyreslägenheter är inget ovanligt. Migration och flyktinghjälp finansieras också av offentliga medel. Det finns statlig TV och radio, som bekostas av tvingande avgifter. Därutöver finns en omfattande stöd- och omfördelningspolitik, där t.o.m privata medier får statligt stöd.
Den svenska staten lägger sig i det mesta. Och många av medborgarna har varit nöjda med detta. Man har inte känt sig orolig över statens makt. Kanske blir det annorlunda om exempelvis ett parti som Sverigedemokraterna får makten i landet? Då kan vi förvänta oss en ny mediepolitik, och att statlig TV och radio får en annorlunda vinkling. Även skatter och omfördelningspolitik kan ändras för att gynna andra grupper än tidigare, likaså kommunala bostadsbolag etc. Och givetvis kommer många även fortsättningsvis att vara lugna och trygga, framförallt de som sympatiserar med SD. De övriga får anpassa sig till den nya ordningen, och se statsmakten omstöpas för att fylla nya syften.
Givetvis vore det bättre om staten var mindre, och hade mindre inflytande. Då skulle statens institutioner inte kunna användas till att driva näringsverksamhet, omfördelning, påverka oss, styra oss, och sprida propaganda för ideologier vi inte sympatiserar med.
