Det finns en tydlig distinktion mellan anarkokapitalister och libertarianer i synen på staten. Framförallt handlar det om olika tolkningar och begrepp, som jag kommer att försöka belägga här, och det bygger egentligen inte på en tvist eller delade uppfattningar.
Det hela härrör förmodligen ur David D Friedmans definition av staten, s. 60 ur The Machinery of Freedom:
Statsmakten är ett organ som utövar legitimerat tvång. Det speciella kännetecken som skiljer statsmakter från andra tvingande sammanslutningar (såsom vanliga kriminella gäng) är att de flesta människor accepterar statens tvång som vanligt och rätt. Samma handling som anses vara tvingande när det görs av en privatperson verkar legitimt om det görs av ett ombud för statsmakten.
Friedman (som är den moderna anarkokapitalismens fader) använder det engelska ordet government, som jag översatt med statsmakten, ty han syftar inte på någon specifik regering utan till hela statsapparaten.
Många libertarianer skulle inte hålla med Friedman, och förmodligen inte alla anarkister heller. Personligen ser jag ingen principiell skillnad om det styrande skiktet kallar sig för stat eller organisation, kartell, företag, aristokrati eller kungadöme – de kan alla uppfattas som statsmakter.
Om en enskild aktör skaffar sig tillräckligt mycket makt i samhället så att hon kan påverka styret, då är hon att betrakta som en statsliknande entitet. Och det spelar ingen roll om det är säkerhetsbolag eller en maffiaorganisation.
I praktiken kommer vanliga medborgare sluta att ifrågasätta aktörens legitimitet i takt med att hon växer och skaffar sig mer makt och inflytande.
Maffiaorganisationen eller kartellen blir till slut legitim, medborgarna betalar sina avgifter under tvång även om de knotar ibland, på samma sätt som när de tidigare betalade skatt till staten. För att avskaffa det rådande styret krävs ett organiserat uppror, ungefär som när man vill avsätta en statsmakt, då brukar det kallas för revolution. Vi ser brottssyndikat eller karteller i Sydamerika som närmast fungerar som stater, och invånarna vågar knappast ifrågasätta dem, de upplevs förmodligen som mer legitima, mäktiga och relevanta än den egentliga staten.
IS-terroristerna i Syrien och Irak började också som en privatarmé finansierade av bankrån och stölder, tills de erövrade tillräckligt mycket territorium för att invånarna skulle uppfatta dem som en statsmakt. Många, framförallt historiska statsmakter påstår sig också ha fått makten från Gud, så är även fallet med IS-terroristerna. Legitimitet kan utverkas på flera olika sätt.
Under medeltiden var det vanligt att bönderna betalade tionde till den lokala feodalherren, som egentligen helt saknade legitimitet, förutom att han besatt en privatarmé och ett skyddat kastell. Men det var ingen som hade röstat på honom i val, anlitat honom, eller bett honom att styra. Feodalherren kanske inte ens var av samma nationalitet som bönderna, eller hade samma religion eller värderingar. Han styrde genom sin överlägsenhet och vapenmakt.
Varför är det här intressant kan man fråga sig?
Jo, om vi INTE godtar Friedmans definition av statsmakten – utan om vi kallar även mäktiga styrande organisationer, karteller och företag för stater eller statsliknande – då finns det ju egentligen ingen anarki eller anarkokapitalism.
Anarki är ju som bekant avsaknad av statsmakt. Och om jag skulle kliva in ett anarkokapitalistiskt samhälle (som Freidman beskriver), styrt av företag el dyl – då skulle jag inte nödvändigtvis uppfatta det som anarkistiskt.
Jag skulle blott konstatera avsaknaden av en klassisk statsmakt, att makten är decentraliserad, och återfinns hos några privata aktörer, vilka kommer överens om lagar och rättsväsende. Och som libertarian har jag inget problem med detta, om företagsstyre fungerar för er, varför inte? Lycka till.
Men jag skulle inte uppfatta det som en anarki, eller kalla det för anarki.
Därför blir ibland diskussioner mellan libertarianer och s k anarkokapitalister lite luddiga, ty man förstår inte varandra och man använder olika språkbruk.
Anarkokapitalisterna kan i sin tur kritisera libertarianernas nattväktarstat som ett organ av tvång, men det behöver i praktiken inte vara mer tvingande än ett företagsstyre. Bägge entiteterna kan fungera utan tvingande skatteuttag, eller andra former av tvång som förknippas med sedvanliga klassiska statsmakter.
I ett libertarianskt samhälle kan de offentliga finanserna finansieras med frivilliga donationer. Donerar man över ett visst belopp så får man vara med och rösta fram domare, polischefer, borgmästare etc. Vill man inte betala så slipper man det, men man är fortfarande delaktig i samfälligheten fast utan rösträtt. Staten kan inte växa okontrollerat pga det låga skatteuttaget, och det anses helt normalt att inte betala för mycket.
I ett anarkokapitalistiskt samhälle däremot är det möjligt att mäktiga försäkringsbolag kräver en avgift för att skydda dig, motsvarande polis, brandkår etc – och om du inte betalar så tvingas du att flytta någon annanstans, eller leva utan skydd, vilket i praktiken kanske inte fungerar.
Ute i den praktiska verkligheten kan det förhålla sig så att en anarkistiskt samhälle enligt Friedman inte är mer fritt än en libertariansk nattväktarstat – det beror helt och hållet på hur det givna samhället är organiserat – och inte vilken exakt frihetlig filosofisk ståndpunkt man har.
