Knivarna har börjat att slipas i det socialdemokratiska partiet, och man börjar utmåla syndabockar efter katastrofvalet. Det har sedan länge funnit slitningar mellan höger- och vänsterfalangen inom arbetarrörelsen. Det var en dylik slitning gav upphovet till den moderna socialdemokratin, när de radikala socialisterna bröt sig loss 1917 och sedermera blev dagens vänsterparti.
Kvar fanns de demokratiska socialisterna som ville förändra samhället via parlamentarism och öppna val, och inte genom revolution. Socialdemokraterna vann enorma framgångar i Sverige och styrde landet under hela efterkrigstiden med undantag för några kortare borgerliga paranteser.
Under ytan pågår fortfarande en tvist, även om den inte är lika tydlig som för 100 år sedan. Många kanske tycker att den ständigt pågående fejden inom partiet är bra, att spänningen mellan de bägge falangerna ger en radikal dynamik. Medan andra anser att kampen är av ondo, att den försvagar socialdemokratin, att väljarna inte ges ett tydligt alternativ. Och att denna oenighet kanske är en av de största anledningarna till att socialdemokraterna förlorat två val i rad och fortsätter att backa i opinionen.
Jag tillhör den senare kategorin, som menar att den svenska arbetarrörelsen knappast tjänar på oenighet, och kanske bör fundera på skilsmässa istället. Skillnaderna i åsikter är stora mellan en höger- och vänstersocialdemokrat, kanske större än ståndpunkterna i det samlade borgerliga blocket.
Högerfalangen vill vara ett mittenparti med lösare band till klasskampsideologin, fast med en tydlig social- och rättvisepolitik. Man har inget emot avregleringar, friskolor och fler alternativ inom vården, men man vill göra det på sitt sätt. I hemlighet gillar de flera av alliansens politiska förslag, och man är inte främmande för skattesänkningar.
Vänsterfalangen har mer gemensamt med vänsterpartiet. De vill radikalisera politiken, och tyckte kanske att löntagarfonderna inte var en så dum idé. Anledningen till att de hellre väljer socialdemokraterna än vänsterpartiet är att de hamnar närmare maktens köttgrytor, många vill också markera mot vänsterpartiets kommunistiska förflutna och alltför radikala element inom partiet. De upplever sig som riktiga socialdemokrater, de vill förändra genom statliga ingrepp, fördelningspolitik, höga skatter, förstatligande och långtgående familje- och socialpolitik.
Vänsterfalangens idéer rimmar illa med dagens politiska klimat, då väljarna aktivt väljer bort socialismen, som anses föråldrad och passé. Att de nya moderaterna accepterat det socialdemokratiska högskattesamhället, och serverar stora portioner av just denna föråldrade soppa låtsas väljarna inte om, då det serveras i en ny spännande förpackning.
Där står arbetarrörelsens högerfalang med vissheten att de skulle vunnit valet om de själva fått styra politikens inriktning och innehåll, medan vänsterfalangen vill vrida kompassen ännu mera till vänster. Vad göra?
Svensk samhällsdebatt skulle må bättre av en tydligare uppdelning mellan de bägge politiska lägren. Högerfalangen har allt att vinna på en skilsmässa. Förmodligen blir de aldrig ett 40%-parti igen, men däremot en stark och viktig kraft som kan samarbeta med andra mittenpartier och locka till sig breda väljargrupper.
Vänsterfalangen kommer förmodligen att förlora på delningen röstmässigt, men samtidigt har de möjlighet att tillsammans med vänsterpartiet peka på att tydligt vänsteralternativ. Här kan de utveckla sin politik, och på ett konkret sätt förklara vad socialismen kan göra för Sverige.
Förmodligen kommer väljarna att rata vänsterfalangens politik, men det är ärligare att visa sitt rätta jag, än att segla under falsk flagg, som de gjort under så många år. Höger-mitten-krafterna är och förblir de starkaste inom socialdemokratin. Vänsterfalangen har inget att hämta inom det socialdemokratiska partiet, de kan blott se på, medan de tynger ner skutan så mycket att den sjunker helt och hållet.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, socialdemokraterna, sossarna, arbetarrörelsen, eftervalsdebatt, valet 2010, val 2010
